tisdag 12 september 2017

Jag vill kandidera för moderaterna!

Jag vill kandidera för moderaterna till kommunfullmäktige på Lidingö och landstingsfullmäktige i Stockholms län.
Min politiska erfarenhet på kommunal nivå är gedigen. Jag har suttit i nämnder med ansvar alltifrån mjuka frågor som utbildning, barnomsorg, socialtjänst och äldreomsorg till hårda, tekniska frågor som vägar och parker, vatten och avlopp, avfallshantering och fastighetsförvaltning. Jag har också erfarenhet av åtta år som nämndordförande, sex år som vice nämndordförande och har flera mandatperioder varit ledamot i både kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Jag har dessutom varit ledamot i landstingets beredning för e-hälsa - ett nyckelområde för framtidens sjukvård.
Jag vill använda den erfarenheten för att leverera regeringsduglighet.
Utmaningarna är många: En åldrande befolkning ska få en god äldreomsorg, skolan ska erbjuda alla barn - oavsett bakgrund - god undervisning, sjukvården öka tillgängligheten trots växande befolkning. Om landet ska hålla ihop och medborgarna känna trygghet, krävs det att kommuner och landsting klarar sina kärnuppgifter.
Vi behöver därför mer av klassisk moderat politik och mindre av mediala fyrverkerier.
Lidingö har några av Sveriges bästa skolor och god äldreomsorg. Stockholms län har mycket hög sjukvårdskvalitet. Det ska vi ha, även framgent.

måndag 11 september 2017

Välfärdssamhällets ofrivilliga dödgrävare

Blev i morse åhörare till en person som, sannolikt utan att själv förstå det, tillhör välvärdssamhällets ofrivilliga dödgrävare.

Mannen satt på tunnelbanan och berättade där för en bekant om familjens förberedelse för att få barn. Av berättelsen framgick att familjen redan har ett barn och att denna gång väntas tvillingar. Som ett led i förberedelserna hade mannen tillsammans med tvillingarnas blivande moder gått kurs. Kursen, möjligen arrangerad av kommunen och finansierad med skattemedel, var specifikt inriktat mot blivande tvillingföräldrar.

På kursen hade mannen bland annat fått lära sig att söka dispens för att få ha det redan existerande barnet full tid på förskola när tvillingarna kommit till världen. Det var inte så - vilket mannen nämnde - att han eller barnets moder trodde att de skulle vilja ha barnet på förskola mer än de 30 timmar som kommunen medger under föräldraledighet. (Redan dessa 30 timmar är f ö dubbelt de 15 timmar som lagar och förordningar ger föräldralediga rätt till.) Men han hade fått lära sig på kursen att "det är ju bra att ha möjligheten att ha barnet där 40 timmar, om man någon gång skulle behöva."

Förhållningssättet att "det kostar ju inte mig något, så jag kan ju boka upp tiden" är synnerligen provocerande. Tyvärr är beteendet inte avgränsat till en man på i en tunnelbanevagn i Stockholm, men dyker upp allt som oftast hos personer som inte kan eller vill se konsekvenserna av sitt agerande. Om beteendet blir tillräckligt utbrett leder det med all sannolikhet till att förtroendet för välfärdssystemen undergrävs. Lika självklart kommer viljan att med skatteinbetalning bidra till systemet att minska.

Vad den här mannen sannolikt inte tänker på, eller möjligvis inte bryr sig om, är att om hans "det är bra att ha"- attityd medför en belastning på de offentliga utgifterna. Visserligen är skillnaden mellan 30 och 40 eller - om han maxar tiden - 50 timmar inte någon kostnad som medför att kommunens ekonomi kommer att gå i kras. Men det som händer är att förskolan kommer att få pengar för personal som inte behövs eftersom hans barn för det mesta, möjligtvis aldrig, inte kommer att utnyttja tiden. Dessa pengar kommer då att tas någon annan stans ifrån och kommer därmed inte komma någon annan behövande till del. Det kan handla om att barn i behov av särskilt stöd inte får lika mycket stöd som det skulle behöva, att maten blir lite sämre på skolor och förskolor, att löneutvecklingen för lärarna inte blir så bra eller att det blir något lägre bemanningsgrad på äldreboenden i kommunen. Eller omöjliggöra en skattesänkning som gör det möjligt för en barnfamilj med begränsade resurser att får råd med en ny cykel till ena barnet eller en extra resa för att hälsa på morföräldrarna.

Detta är att ställa grupper mot varandra men det är faktiskt kärnan i det politiska uppdraget - att fördela de tillgängliga skattemedlen på klokast möjligt sätt.

Socialdemokraten Gustaf Möller påstås ha myntat uttrycket "varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Det var sant för sjuttio år sedan och det är sant idag.

fredag 14 juli 2017

Österrike valde bort pest, men fick kolera

När Österrike 2016 valde president var många oroade för att den högerpopulistiske kandidaten låg bra till i opinonsundersökningarna. Det blev också kraftiga reaktioner när han vann valet. På grund av missar i valprocesssen gjordes valet om och den f d gröne politikern Alexander van der Bellen vann. Något som fick många, inklusive mig själv, att dra en lättnadens suck.

Men nu visar det sig att Alexander van der Bellen är lika förvirrad i sitt förhållningssätt till symboler för kvinnoförtryck som en del av miljöpartiets företrädare i Sverige. Han har framfört det måttligt attraktiva förslaget att alla kvinnor i Österrike ska bära slöja för att motverka islamofobi.

En symbol för kvinnans underkastelse inte ska påtvingas någon kvinna, vare sig genom lagstiftning eller annan påverkan. Det förekommer i t ex Iran och Saudiarabien. Att inte göra det i Österrike borde vara självklart för en ledande politiker i en västerländsk demokrati.

måndag 15 maj 2017

Det är allvar nu

Det är inte någon nyhet att säkerhetsläget i Sveriges närhet är sämre än vid något tillfälle sedan murens fall, för nästan trettio år sedan. Vår närmaste stormaktsgranne Ryssland har genomgått en utveckling som bäst kan beskrivas som en parabel. För tjugo år sedan var Ryssland en gryende demokrati med ambitioner att ta steget in i kretsen av anständiga länder som bygger samarbetet på fri handel och fredlig konkurrens. I dag är Ryssland en stat med auktoritärt toppstyre och geopolitiska maktambitioner som man driver igenom med militärt våld, där man så finner lämpligt.


Våra närmaste grannländer, både i väst och syd, har dragit konsekvenserna av detta. Samtliga baltiska stater har eller avser öka försvarsanslagen till 2% av BNP eller mer och även den ekonomiska stormakten Tyskland har uttryckt liknande ambitioner. Dessa satsningar görs med kortare eller längre tidsperspektiv, men är i samtliga fall åtaganden som ligger i linje med Natos beslut om 2% av BNP som riktvärde för samtliga medlemsländer.
Vid säkerhetskonferensen Lennart Meri Conference 2017 deltog bland annat Carl Bildt (presentation överflödig) och Karlis Neretkis (generalmajor, pensionerad). Där gavs information om att baltstaterna nu dammsuger marknaden på begagnade stridsfordon. Estland, Lettland och Litauen bedömer att läget är sådant att det inte är tid för utredningar, studier eller beredningar. De handlar.
Vad gör vi i Sverige? Under 2017 får Försvarsmakten en del av 500 miljoner i extra anslag, som även ska gå till att förbättra kommuner och andra myndigheters försvarsförmåga.
Det förs enligt medai diskussioner om att i höstbudgeten tillföra mellan 6 - 15 miljarder (betallänk, men beloppen synliga utan betalning). Beroende på vad utfallet blir, så kommer Sverige att öka försvarsutgifterna med mellan 0,05 och 0,15 % av BNP.
En ny försvarberedning har tillträtt. De har börjat arbeta, med siktet inställt på att riksdagen 2020 ska kunna fatta ett nytt försvarsbeslut.
Ställt emot omvärldsutvecklingen och vad i stort sett samtliga våra närmaste grannländer gör, framstår det som helt otillräckligt.
I och med att Sverige (ännu inte) är medlem i Nato och därmed inte kan räkna med att alliansen kommer till hjälp vid en militär konflikt, borde riktvärdet för Sverige egentligen vara högre än 2%. Allt mindre än en tydligt och tidsatt målsättning att Sverige ska satsa minst 2% av BNP på försvaret kommer att medföra osäkerhet om Sveriges vilja att ta ansvar för säkerheten i vårt närområde.


Det är allvar nu.

lördag 8 april 2017

Det borde inte vara så svårt

Nu väntar en ny våg av diskussion om hur att bemöta de som vill förändra vårt demokratiska rättssamhälle till något annat.

Tycker inte att det är så svårt, egentligen.
- Alla som vistas i Sverige har att följa svensk lag.
- Alla är lika välkomna att vistas i och att flytta till Sverige som andra människor, med eller utan religiös tro. Både det offentliga och civilsamhället har dessutom att vinna på att dessa - liksom alla andra som vistas i Sverige - anpassar sig till de normer som gäller i landet, alltifrån hur man hälsar till jämställdhet och sexualitet.
- Alla som argumenterar mot och undergräver den öppna, demokratiska rättsstaten, inklusive politiska islamister, ska bekämpas med ord och ska självklart inte understödjas av det offentliga eller få skattefinansierade bidrag.
- Alla som vill förändra vårt samhälle med våld, inklusive våldsbejakande islamister, ska bekämpas med rättsstatens alla medel, inom ramen för statens våldsmonopol. Om lagar behöver ändras för att möts nya typer av hot, finns det demokratiska processer för detta.

onsdag 21 december 2016

Juluppropet. eller Vad ska en god kristen göra? eller Dubbelfel i ett gott syfte

Jag tror att du handlar i Jesu anda om du ger allt du äger till de fattiga. Eller åker till Jordanien och jobbar som volontär i ett flyktingläger om du tror att detta är det bästa sättet att hjälpa.

Jag tror däremot att det finns begränsat med stöd i Bibeln för att du, med det kristna budskapet som grund, kan ta av någon annan för att göra det du anser gott. Personen du tar ifrån har måhända en annan uppfattning om vad som är gott. Det är här politiken (kejsaren på Jesu tid) kommer in, som beskattar och fördelar. 

Det är en fundamental skillnad mellan att själv göra något, respektive att föreskriva hur någon annan ska agera. Kyrkan kan och bör självklart hjälpa de utsatta människor som man kommer i kontakt med, lika väl som kyrkan både kan och bör uppmana sina medlemmar att handla i kristen anda för att hjälpa sin nästa. Jag ser heller inte något problem med att kyrkan manar den världsliga makten att göra vad den kan för att hjälpa utsatta människor.

Men när kyrkan gör specifika uttalanden om HUR denna hjälp bör utformas, till vilka den ska ges och under vilka förutsättningar, då har man gått in på den arena som i ett sekulärt samhälle är förbehållet politiken. Och politiska förslag ska värderas från deras genomförbarhet och konsekvenser i ett helt samhällsperspektiv och ställt emot andra prioriteringar. 


Det är inte självklart att det bästa goda är att locka människor till långa och farliga resor som ofta bidrar till att finansiera kriminella organisationer. Det är heller inte självklart att det bästa goda är att använda våra skattemedel för att erbjuda de människor som lyckas ta sig till Sverige en svensk levnadsstandard, i stället för att använda dessa medel för att hjälpa till att skapa drägligare förhållanden i flyktingläger runt om i världen. Och det går säkert att hitta många andra, både angelägna och viktiga, sätt att använda våra skattemedel för att göra gott. 

Det är många och svåra prioriteringar. I Sverige har vi en ordning där politiker fattar beslut om prioriteringarna och sedan, i alla fall ibland, får politikerna också ta ansvar för konsekvenserna.

Svenska Kyrkan gör, enligt min mening, dubbelfel. Dels uttalar man sig om något som ligger utanför kyrkans kompetensområde, dels duckar man när det kommer frågor om genomförbarhet och prioriteringar. Man gör det säkert i ett gott syfte och sannolikt också i god tro - att detta är bästa sättet att hjälpa dessa utsatta som flyr från krig och utsatthet, men undergräver därmed sin egen trovärdighet som bärare av ett religiöst och inte ett politiskt budskap. Det är synd. 

lördag 10 december 2016

Lidingös Liberaler bygger på tunn is

Ledande Liberala politiker på Lidingö skriver i SvD att "Moderat bostadspolitik blir dyr för lidingöborna". I sitt inlägg använder de begreppet "försörjningskvot", vilket betyder "hur många personer som försörjs av varje arbetsför kommuninnevånare", och där de som försörjs kan vara barn eller äldre. Jämförelser görs sedan med några andra kommuner i Stockholmsområdet, där andelen äldre och barn är mindre än på Lidingö. Detta används sedan som argument för att fler unga vuxna behövs, för att med skattemedel finansiera omsorgen om barn och äldre. Och slutsatsen är att det behövs mer bostadsbyggande på Lidingö för att attrahera fler unga vuxna.

Det finns två svagheter i Liberalernas resonemang. Den första är uppenbar. Unga vuxna har en tendens att skaffa barn. Så om det flyttar in fler unga vuxna, kanske det skulle medföra ett positivt kommunalekonomiskt netto de första åren, men sannolikt negativt snart därefter. Nu finns dock det kommunala skatte- och inkomstutjämningssystemet som eliminerar dessa effekter.

Vilket för över på den andra svagheten med Liberalernas argumentation - det kommunala skatte- och inkomstutjämningssystemet. Kommuner med många barn och gamla får kompensation för detta genom systemet. Exakt hur det fungerar finns det nog bara några få ekonomer som förstår, men systemet är utformat så att en hög andel barn eller äldre inte ska drabba den kommunala ekonomin. En kommun med många äldre får bidrag genom det här systemet, likaså om en kommun har en stor andel barn. Det finns många åsikter om det här är en bra tingens ordning, men det är de spelregler som gäller idag.

Det finns argument för att bygga mer likväl som argument för att bygga mindre, beroende på hur man vill se Lidingö utvecklas; som villastad med blandad bebyggelse av villor och flerfamiljshus, som expansiv närförort till Stockholm eller något annat.

Men kommunalekonomiska argument utgående från skattebas är nog ungefär lika hållbara som nattgammal is - i alla fall med nuvarande kommunala skatte- och inkomstutjämningssystem.