lördag 7 april 2018

Skytteansk professor med demokratiproblem

Innehavaren av skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet, Li Bennich-Björkman, begår en understreckare i SvD om identitetspolitik. Utan formell bakgrund i statskunskap men med ett intresse för samhälle och politik är jag dock något förundrad över innehållet. Det bärande budskapet - att inte endast åsikter, men grupptillhörighet ska anses ha politisk relevans går att ha olika åsikter om. Det resonemang som förs i understreckaren är iofs nyanserat, men konsekvenserna av identitetspolitiken är som bekant förskräckande. Dessa erfarenheter viftas snabbt, kanske alltför snabbt, undan. Parallellen kan dras till hur dysfunktionellt socialism och kommunism fungerat varje gång dessa (enligt somliga - utomordentliga) ideologier prövats i verkligheten.
Men det finns även ett par märkliga resonemang i själva texten. Det första avser begreppen konflikt- respektive samförståndsdemokrati. Konfliktdemokrati beskrivs som "Sedan kapitalismens genombrott, och delvis som en konsekvens därav, är det konfliktdemokratin som kommit att dominera i västvärlden. ­Intressena i ett samhälle ses som i grunden motstridiga, precis som de är mellan säljare och köpare på en marknad." 
Att intressena på en marknad mellan köpare och säljare beskrivs som i grunden motstridiga är ju helt fel. Själva grunden för marknadsekonomin är friheten att komma överens med andra, ingå avtal. Och att var och en fritt äger att ingå de avtal som ligger i ens eget intresse. Om något av två parter inte anser sig ha någon fördel av att ingå ett avtal på en fri marknad, blir det inget avtal. Per definition finns alltså ett gemensamt intresse så snart ett avtal ingås. Processen som leder fram till ett avtal brukar ofta benämns förhandling. Under förhandlingen man för en dialog om vilka intressen respektive part har, för att i bästa fall hitta intressen som sammanfaller. Ibland förekommer det under förhandlingar att ena eller bägge parterna kommer till insikt om att de har andra intressen än de hade när förhandlingen inleddes. Inom företag brukar de som ägnar sig åt detta benämnas affärsutvecklare. I grunden handlar det ju om att förstå vad man ska erbjuda andra (på en marknad benämnda kunder) som bättre överensstämmer med de intressen andra har. Denna flexibilitet i förhandlingar gör att man kan sluta fler, för båda parter, intressanta överenskommelser. Det är minst sagt häpnadsväckande att en professor i statskunskap inte har ens denna grundläggande förståelse för marknadsekonomins funktionssätt. Det andra resonemanget som inte verkar helt självklart färdigtänkt är sammanblandningen av å ena sidan vad som är deltagarnas respektive intresse med å andra sidan formerna för hur demokratiskt styrelseskick utövas. Detta blir tydligt när professorn argumenterar för överläggningsdemokrati och de svagheter som denna form för demokratisk styrning är behäftad med "Samförståndsdemokratin – som så småningom i hennes senare arbeten kommer att kallas deliberative democracy ("överläggningsdemokrati") – är svår. Ojämlikheten, i kognitiva, sociala och ekonomiska avseenden, avspeglar sig – både i Selby och på Helpline – i vilka som talar och vilka som tiger. Den avspeglar sig i vilka som blir lyssnade på, och därmed får mer inflytande över besluten. Så är det överallt, så ser världen ut. Men om intressena är förhållandevis sammanfallande, menar Mansbridge, så spelar den ofrånkomliga ojämlikheten mindre roll. Då är de vältaliga också representanter för dem som tiger i församlingen.". 
Att argumentera för en demokratiform som i stormötesform fattar beslut framstår som minst sagt märkligt. Än märkligare blir det när professorn försöker argumentera för att ojämlikheten mellan olika människor i stormöten egentligen inte spelar någon roll, eftersom de vältaliga underförstått också representerar de mindre vältaliga. De mest stötande i resonemanget är när texten dessutom legitimerar att de vältaliga som ställer sig upp och påstår sig tala för en viss grupp ska accepteras 
- inte underförstått, utan explicit - som företrädare för en viss grupp, utan att ha fått något som helst mandat att företräda den gruppen. 

Från egna erfarenheter från många års politiskt engagemang, är min uppfattning att detta förhållningssätt lämnar fältet fritt för vältaliga demagoger som, i värsta fall, med olika former av mindre trevliga påtryckningar får en församling att böja sig. Det är raka motsatsen till den reflekterande och ibland långsamma process om ger alla möjlighet att vara delaktiga - inte endast de vältaliga och inte endast de som utsett sig själva att företräda en grupp.
När världen omkring oss i allt större utsträckning befolkas av ledare som med enkla budskap om gruppegoistiskt tänkande fångar väljare, skulle vi vara betjänta av en akademi som erbjuder en motkraft - inte ger legitimitet åt dessa.
Om denna text är representativ för statskunskapen som akademiskt forskningsområde, finns anledning att vara rejält orolig för framtiden.
 

fredag 5 januari 2018

Verkligheten kräver att vi talar volymer - det bådar gott för valrörelsen och för landet

Det är 2018. Det är valår. En av de frågor som många som kräver svar inför valet är hur en fungerande migrationspolitik ska se ut. Uppenbarligen fungerade inte den politik som fördes innan 2015, vilket troligen kommer att vara avgörande för många väljares beslut på valdagen. Företrädare för allt fler partier börjar nu anamma synsättet att ett fungerande flyktingmottagande kräver förutsägbarhet. Det anmärkningsvärda inträffar nu att en ledande företrädare för MP, kommunalrådet Nils Karlsson, officiellt förespråkar ett rent kvotsystem. Lika anmärkningsvärt är att han bereds plats i den etablerade vänstertidskriften ETC.
"Vare sig vi vill prata om volymer eller inte så måste vi nog göra det. Sverige kan vara ett lysande ljus vad gäller flyktingmottagande om vi vill. Om vi ger vårt land möjligheten att planera för mottagandet, för integrationen, för framtiden. Vi måste våga räkna på hur många vi kan hjälpa hur snabbt. Det måste kunna fattas politiska beslut om detta. Hösten 2015 lärde oss att det finns en gräns för hur mycket vi klarar, men den lärde oss också att den gränsen är långt högre än vad alarmisterna alarmerat om. Sverige bör övergå till ett kvotsystem. Först genom ett kvotsystem följer den förutsägbarhet, och möjlighet till jämställdhet i mottagandet, som ett fungerande system kräver."
Citatet ger iofs inte hela bilden. Nils Karlsson framför bl a uppfattningen att Sverige bör ha ett mottagande om minst 50.000 flyktingar per år. Om det är realistiskt eller inte, går det att ha olika uppfattning om. Det är dock ett sundhetstecken att företrädare för allt fler partier talar i termer av "fungerande mottagande", i stället för att hänvisa till att Sverige är bundet av internationella konventioner som inte ger något manöverutrymme att styra volymerna. Det bådar gott för valrörelsen och för landet att det i samtliga riksdagspartier, utom V, nu finns ledande företrädare som talar om förutsägbarhet och bra mottagande. Det ger trygghet för de flyktingar som tas emot och trygghet för oss som redan bor i Sverige.

tisdag 12 september 2017

Jag vill kandidera för moderaterna!

Jag vill kandidera för moderaterna till kommunfullmäktige på Lidingö och landstingsfullmäktige i Stockholms län.
Min politiska erfarenhet på kommunal nivå är gedigen. Jag har suttit i nämnder med ansvar alltifrån mjuka frågor som utbildning, barnomsorg, socialtjänst och äldreomsorg till hårda, tekniska frågor som vägar och parker, vatten och avlopp, avfallshantering och fastighetsförvaltning. Jag har också erfarenhet av åtta år som nämndordförande, sex år som vice nämndordförande och har flera mandatperioder varit ledamot i både kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Jag har dessutom varit ledamot i landstingets beredning för e-hälsa - ett nyckelområde för framtidens sjukvård.
Jag vill använda den erfarenheten för att leverera regeringsduglighet.
Utmaningarna är många: En åldrande befolkning ska få en god äldreomsorg, skolan ska erbjuda alla barn - oavsett bakgrund - god undervisning, sjukvården öka tillgängligheten trots växande befolkning. Om landet ska hålla ihop och medborgarna känna trygghet, krävs det att kommuner och landsting klarar sina kärnuppgifter.
Vi behöver därför mer av klassisk moderat politik och mindre av mediala fyrverkerier.
Lidingö har några av Sveriges bästa skolor och god äldreomsorg. Stockholms län har mycket hög sjukvårdskvalitet. Det ska vi ha, även framgent.

måndag 11 september 2017

Välfärdssamhällets ofrivilliga dödgrävare

Blev i morse åhörare till en person som, sannolikt utan att själv förstå det, tillhör välvärdssamhällets ofrivilliga dödgrävare.

Mannen satt på tunnelbanan och berättade där för en bekant om familjens förberedelse för att få barn. Av berättelsen framgick att familjen redan har ett barn och att denna gång väntas tvillingar. Som ett led i förberedelserna hade mannen tillsammans med tvillingarnas blivande moder gått kurs. Kursen, möjligen arrangerad av kommunen och finansierad med skattemedel, var specifikt inriktat mot blivande tvillingföräldrar.

På kursen hade mannen bland annat fått lära sig att söka dispens för att få ha det redan existerande barnet full tid på förskola när tvillingarna kommit till världen. Det var inte så - vilket mannen nämnde - att han eller barnets moder trodde att de skulle vilja ha barnet på förskola mer än de 30 timmar som kommunen medger under föräldraledighet. (Redan dessa 30 timmar är f ö dubbelt de 15 timmar som lagar och förordningar ger föräldralediga rätt till.) Men han hade fått lära sig på kursen att "det är ju bra att ha möjligheten att ha barnet där 40 timmar, om man någon gång skulle behöva."

Förhållningssättet att "det kostar ju inte mig något, så jag kan ju boka upp tiden" är synnerligen provocerande. Tyvärr är beteendet inte avgränsat till en man på i en tunnelbanevagn i Stockholm, men dyker upp allt som oftast hos personer som inte kan eller vill se konsekvenserna av sitt agerande. Om beteendet blir tillräckligt utbrett leder det med all sannolikhet till att förtroendet för välfärdssystemen undergrävs. Lika självklart kommer viljan att med skatteinbetalning bidra till systemet att minska.

Vad den här mannen sannolikt inte tänker på, eller möjligvis inte bryr sig om, är att om hans "det är bra att ha"- attityd medför en belastning på de offentliga utgifterna. Visserligen är skillnaden mellan 30 och 40 eller - om han maxar tiden - 50 timmar inte någon kostnad som medför att kommunens ekonomi kommer att gå i kras. Men det som händer är att förskolan kommer att få pengar för personal som inte behövs eftersom hans barn för det mesta, möjligtvis aldrig, inte kommer att utnyttja tiden. Dessa pengar kommer då att tas någon annan stans ifrån och kommer därmed inte komma någon annan behövande till del. Det kan handla om att barn i behov av särskilt stöd inte får lika mycket stöd som det skulle behöva, att maten blir lite sämre på skolor och förskolor, att löneutvecklingen för lärarna inte blir så bra eller att det blir något lägre bemanningsgrad på äldreboenden i kommunen. Eller omöjliggöra en skattesänkning som gör det möjligt för en barnfamilj med begränsade resurser att får råd med en ny cykel till ena barnet eller en extra resa för att hälsa på morföräldrarna.

Detta är att ställa grupper mot varandra men det är faktiskt kärnan i det politiska uppdraget - att fördela de tillgängliga skattemedlen på klokast möjligt sätt.

Socialdemokraten Gustaf Möller påstås ha myntat uttrycket "varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Det var sant för sjuttio år sedan och det är sant idag.

fredag 14 juli 2017

Österrike valde bort pest, men fick kolera

När Österrike 2016 valde president var många oroade för att den högerpopulistiske kandidaten låg bra till i opinonsundersökningarna. Det blev också kraftiga reaktioner när han vann valet. På grund av missar i valprocesssen gjordes valet om och den f d gröne politikern Alexander van der Bellen vann. Något som fick många, inklusive mig själv, att dra en lättnadens suck.

Men nu visar det sig att Alexander van der Bellen är lika förvirrad i sitt förhållningssätt till symboler för kvinnoförtryck som en del av miljöpartiets företrädare i Sverige. Han har framfört det måttligt attraktiva förslaget att alla kvinnor i Österrike ska bära slöja för att motverka islamofobi.

En symbol för kvinnans underkastelse inte ska påtvingas någon kvinna, vare sig genom lagstiftning eller annan påverkan. Det förekommer i t ex Iran och Saudiarabien. Att inte göra det i Österrike borde vara självklart för en ledande politiker i en västerländsk demokrati.

måndag 15 maj 2017

Det är allvar nu

Det är inte någon nyhet att säkerhetsläget i Sveriges närhet är sämre än vid något tillfälle sedan murens fall, för nästan trettio år sedan. Vår närmaste stormaktsgranne Ryssland har genomgått en utveckling som bäst kan beskrivas som en parabel. För tjugo år sedan var Ryssland en gryende demokrati med ambitioner att ta steget in i kretsen av anständiga länder som bygger samarbetet på fri handel och fredlig konkurrens. I dag är Ryssland en stat med auktoritärt toppstyre och geopolitiska maktambitioner som man driver igenom med militärt våld, där man så finner lämpligt.


Våra närmaste grannländer, både i väst och syd, har dragit konsekvenserna av detta. Samtliga baltiska stater har eller avser öka försvarsanslagen till 2% av BNP eller mer och även den ekonomiska stormakten Tyskland har uttryckt liknande ambitioner. Dessa satsningar görs med kortare eller längre tidsperspektiv, men är i samtliga fall åtaganden som ligger i linje med Natos beslut om 2% av BNP som riktvärde för samtliga medlemsländer.
Vid säkerhetskonferensen Lennart Meri Conference 2017 deltog bland annat Carl Bildt (presentation överflödig) och Karlis Neretkis (generalmajor, pensionerad). Där gavs information om att baltstaterna nu dammsuger marknaden på begagnade stridsfordon. Estland, Lettland och Litauen bedömer att läget är sådant att det inte är tid för utredningar, studier eller beredningar. De handlar.
Vad gör vi i Sverige? Under 2017 får Försvarsmakten en del av 500 miljoner i extra anslag, som även ska gå till att förbättra kommuner och andra myndigheters försvarsförmåga.
Det förs enligt medai diskussioner om att i höstbudgeten tillföra mellan 6 - 15 miljarder (betallänk, men beloppen synliga utan betalning). Beroende på vad utfallet blir, så kommer Sverige att öka försvarsutgifterna med mellan 0,05 och 0,15 % av BNP.
En ny försvarberedning har tillträtt. De har börjat arbeta, med siktet inställt på att riksdagen 2020 ska kunna fatta ett nytt försvarsbeslut.
Ställt emot omvärldsutvecklingen och vad i stort sett samtliga våra närmaste grannländer gör, framstår det som helt otillräckligt.
I och med att Sverige (ännu inte) är medlem i Nato och därmed inte kan räkna med att alliansen kommer till hjälp vid en militär konflikt, borde riktvärdet för Sverige egentligen vara högre än 2%. Allt mindre än en tydligt och tidsatt målsättning att Sverige ska satsa minst 2% av BNP på försvaret kommer att medföra osäkerhet om Sveriges vilja att ta ansvar för säkerheten i vårt närområde.


Det är allvar nu.

lördag 8 april 2017

Det borde inte vara så svårt

Nu väntar en ny våg av diskussion om hur att bemöta de som vill förändra vårt demokratiska rättssamhälle till något annat.

Tycker inte att det är så svårt, egentligen.
- Alla som vistas i Sverige har att följa svensk lag.
- Alla är lika välkomna att vistas i och att flytta till Sverige som andra människor, med eller utan religiös tro. Både det offentliga och civilsamhället har dessutom att vinna på att dessa - liksom alla andra som vistas i Sverige - anpassar sig till de normer som gäller i landet, alltifrån hur man hälsar till jämställdhet och sexualitet.
- Alla som argumenterar mot och undergräver den öppna, demokratiska rättsstaten, inklusive politiska islamister, ska bekämpas med ord och ska självklart inte understödjas av det offentliga eller få skattefinansierade bidrag.
- Alla som vill förändra vårt samhälle med våld, inklusive våldsbejakande islamister, ska bekämpas med rättsstatens alla medel, inom ramen för statens våldsmonopol. Om lagar behöver ändras för att möts nya typer av hot, finns det demokratiska processer för detta.