Pengar till vägar - vägen framåt?

Ett reportage i SvD berättar om fastighetsägare i Partille som kommer att få betala miljonbelopp när vägarna i villaområdet där de bor ska förbättras. Det är rätt så ovanligt att kommuner utnyttjar möjligheten enligt plan- och bygglagen att ta ut avgifter från befintliga fastighetsägare. Enligt intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting är det bara ca 10% av landets kommuner som valt att ta ut avgifter. Övriga kommuner finansierar vägutbyggnader med skatteintäkter.

I DN har tidigare under veckan i en huvudledare argumenterats för fördubblade "trängselavgifter" i Stockholm och i en debattartikel även att Essingeleden ska beläggas med trängselavgifter. Här har det också naturligtvis blivit reaktioner.

De här är bara några exempel på problemet med att vi i Sverige saknar en överenskommen och hållbar princip för hur både större och mindre vägar ska finansieras. Många större vägprojekt med statlig finansiering blir föremål för långdraga diskussioner där regioner, kommuner och stat var och en försöker bidra med så lite som möjligt.

På den kommunala nivån står antingen skattebetalarna för notan eller också, som i Partille, riskerar folk att få gå i från hus och hem när kommunen beslutar höja standarden på den lokala vägen.

Och så finns de "mellanstora" projekten, där länsstyrelsen i varje län har en länsplan - men där kommunerna genom att skicka in skattemedel kan få in projekt som man tycker är angelägna för den egna kommunen.

Nackdelarna med detta kan beskrivas på flera olika sätt:

• På nationell nivå kan man fördela investeringsmedel så att verkligt angelägna projekt underfinansieras, i trygg förvissning om att berörda kommuner och län kommer att skjuta till medel för att få projekten realiserade.
• Länsstyrelserna kan genom liknande agerande på länsnivå vara i trygga förvissningen om att berörda kommuner kommer att bidra med finansiering för projekt som de egentligen inte har ansvar för.
• Bristen på tydligt ansvar och principer det möjligt för smarta förhandlare på olika nivåer att genom sitt agerande få igenom projekt som är mindre angelägna.

Sammantaget blir resultatet med stor sannolikhet mindre klokt nyttjande av medel för vägutbyggnader, något som ju rimligen bör vara ett samhällsansvar.

Det är nog för mycket att hoppas på att den här frågan överhuvud taget kommer upp på den politiska agendan, än mindre att den löses. Förslag hur man hanterar frågan går säker att ta fram - en statlig utredning skulle säkert kunna lösa det på något år. Men att därifrån hitta vägen fram till de beslut som krävs för att få en förändring till stånd är nog betydligt svårare.

Men ibland kanske ett blogginlägg som pekar på något som inte är helt bra, men utan att ha en bra ide om hur att åtgärda, också kan vara intressant?