Riksdagen beslutade 2009 att försvaret
”.. enskilt och tillsammans med andra..” skulle ha förmåga att ”…försvara hela
Sverige..” samt ”… värna suveräna rättigheter och nationella intressen…”.
Tidpunkten då försvaret skulle klara detta var 2019.
Redan två år efter beslutet, vid Folk
och Försvars konferens i Sälen 2011, informerade ÖB om att det försvarsbeslut
som fattats 2009 inte var finansierat för tidsperioden efter 2014. Han bedömde
då att det saknades mellan 3 till 4 miljarder kronor per år under perioden 2015
till 2020. Det saknas framför allt medel till den nödvändiga omsättningen av
materiel för att bibehålla ”konkurrenskraften” i den militärtekniska
utvecklingen. Ett försvar som år 2020 har utrustning som var modern för tjugo
eller trettio år sedan kan ju knappast anses trovärdigt.
Att dessutom övergången från värnplikts-
till yrkesförsvar troligen blir avsevärt mer kostsam än den budget som
riksdagen beviljat, valde ÖB att inte peka på. Men detta gör möjligen
försvarets situation ännu svårare, och gör det i praktiken omöjligt att nå de
av riksdagen beslutade målen.
Men - även om den av ÖB önskade
utökningen av 3 till 4 miljarder skulle tillföras, återstår många brister att
åtgärda. Till exempel saknas kvalificerat luftvärnsskydd för våra baser och annan
viktig infrastruktur. Armén saknar bland annat moderna pansarvärnsvapen,
broläggare för att medge övergång av vattendrag, underhållsförband och
spaningssystem på brigadnivå. Marinen saknar kvalificerat luftvärn för sina
ytstridsfartyg, likaså modern sjömålsrobot. Inom flygvapnet saknas vapen med
längre räckvidd mot markmål, likaså möjligheten till spridning och skydd till
ett större antal baser. Allt detta skulle alltså fortfarande saknas 2020, även
om försvarsanslaget utökas med 3 till 4 miljarder från 2015 till 2019.
Sedan 2011 har dessutom försvarets
ekonomiska situation förvärrats ytterligare. Regeringen beslutade 2012 att
modernisera luftförsvaret med sextio Gripen-flygplan av typ E. Det är sannolikt
en mycket angelägen åtgärd och nödvändig för att bibehålla den svenska
luftförsvarförmågan, men den kostar också pengar. Under tidsperioden fram till
2020 kommer detta att kosta ungefär en miljard per år. Medel till detta fanns
inte i försvarsbeslutet 2009, och det finns heller inte tilläggsanslag i
beslutet om att köpa Gripen. De 200 – 300 miljoner som tillförs under de första
tre åren, är helt otillräckligt.
Sammantaget har vi alltså nu en
situation där
- Riksdagen beslutade 2009 vilken förmåga försvaret ska ha
2019
- Ansvarig myndighetschef, ÖB, meddelade 2011 att det saknades
mellan 3 och 4 miljarder i perioden 2015 till 2019 för att genomföra
försvarsbeslutet 2009
- Regeringen har under 2012 fattat beslut om att försvaret ska
anskaffa Gripen E-modell, vilket ytterligare belastar försvarsbudgeten med
ungefär 1 miljard per år 2015 till 2019.
- Försvaret är från och med 2015 underbudgeterat med 4 till 5
miljarder kronor per år.
Att det svenska försvaret efter snabba
och, måhända endast delvis genomtänkta, beslut om övergång från värnplikts-
till yrkesförsvar skulle stå inför stora utmaningar var uppenbart redan då
beslutet fattades. Än värre blir det när den samhällsfunktion som är det
yttersta medlet för att värna vår suveränitet och nationella intressen inte får
de medel som myndighetschefen ÖB bedömer nödvändiga för att klara av riksdagen
beslutade uppgifter. Den här situationen är helt otänkbar för vilken annan
myndighet som helst. Tyvärr verkar det finnas en attityd hos en del ledande
politiker att se försvaret som ett särintresse, jämställt med Villaägarnas
riksförbund, LO eller PRO. Och att den attityden får genomslag vid behandlingen
av försvarsfrågor.
Denna situation är inte hållbar.
Sverige, och moderaterna, måste ha en försvarspolitik som är trovärdig. Den
måste vara trovärdig för våra medlemmar, våra väljare, soldater och sjömän i
försvarsmakten, Sveriges medborgare och även trovärdig utanför landets gränser.
För närvarande arbetar en försvarsberedning som, enligt traditionen, är parlamentariskt sammansatt. En parlamentarisk sammansättning ger i bästa fall bred politisk förankring av slutresultatet, men är på intet sätt en garant för att de rapporter som produceras innehåller en bred och objektiv belysning av de utmaningar som Sverige står inför inom säkerhets- och försvarspolitiken. Det finns inte heller någon tydlig politisk inriktning som de moderata ledamöterna i försvarsberedningen har att ta som utgångspunkt i sitt arbete.
Det finns, allt sedan Sten Tolgfors tid
som försvarsminister, en stor osäkerhet om frågan ”Vad är moderat
försvarspolitik?” Ibland kan det verka som om det är Anders Borgs och
finansdepartementets styrningar som är den enda utgångspunkten. Att en finansminister
håller i pengarna (vilket ju Anders Borg gör på ett förträffligt sätt) är gott
och väl, men Anders Borg har inte ansvaret för politikområdet och kan heller
inte forma försvarspolitiken. Andra gånger kan man få intrycket att det inte finns
något större intresse för försvaret över huvud taget.
Vi inom moderaterna behöver ta tillbaka
initiativet, få en rejäl diskussion inom partiet om försvars- och
säkerhetspolitiken och sedan kunna gå ut till väljarna, soldaterna, sjömännen
och omvärlden med ett tydligt budskap ”Detta är moderat försvarspolitik”. Denna
diskussion bör grunda sig på forskning och bidrag från andra personer med kompetens
som står fria från det dagliga politiska arbetet, men som med insikt inom försvars-
och säkerhetsområdet kan bidra med den kunskap som ger en stabil att grund att
stå på när politiken ska formas.
Mot den bakgrunden föreslår jag att
Ekerömoderaterna beslutar att
1. föreslå partistyrelsen att
-
utse en arbetsgrupp för
politikområdet försvars- och säkerhetspolitik.
-
till arbetsgruppen knyta
personer med relevant kompetens från bland annat forskningsinstitutioner och
akademi
2. föreslå Stockholms läns länsförbund att
fatta ett likalydande beslut
Staffan Strömbäck, Ekerö
*******************
Min motion till Ekerömoderaternas årsmöte 7 mars 2013. Motionen bifölls enhälligt.
0 comments:
Skicka en kommentar