Juluppropet. eller Vad ska en god kristen göra? eller Dubbelfel i ett gott syfte

Jag tror att du handlar i Jesu anda om du ger allt du äger till de fattiga. Eller åker till Jordanien och jobbar som volontär i ett flyktingläger om du tror att detta är det bästa sättet att hjälpa.

Jag tror däremot att det finns begränsat med stöd i Bibeln för att du, med det kristna budskapet som grund, kan ta av någon annan för att göra det du anser gott. Personen du tar ifrån har måhända en annan uppfattning om vad som är gott. Det är här politiken (kejsaren på Jesu tid) kommer in, som beskattar och fördelar. 

Det är en fundamental skillnad mellan att själv göra något, respektive att föreskriva hur någon annan ska agera. Kyrkan kan och bör självklart hjälpa de utsatta människor som man kommer i kontakt med, lika väl som kyrkan både kan och bör uppmana sina medlemmar att handla i kristen anda för att hjälpa sin nästa. Jag ser heller inte något problem med att kyrkan manar den världsliga makten att göra vad den kan för att hjälpa utsatta människor.

Men när kyrkan gör specifika uttalanden om HUR denna hjälp bör utformas, till vilka den ska ges och under vilka förutsättningar, då har man gått in på den arena som i ett sekulärt samhälle är förbehållet politiken. Och politiska förslag ska värderas från deras genomförbarhet och konsekvenser i ett helt samhällsperspektiv och ställt emot andra prioriteringar. 

Det är inte självklart att det bästa goda är att locka människor till långa och farliga resor som ofta bidrar till att finansiera kriminella organisationer. Det är heller inte självklart att det bästa goda är att använda våra skattemedel för att erbjuda de människor som lyckas ta sig till Sverige en svensk levnadsstandard, i stället för att använda dessa medel för att hjälpa till att skapa drägligare förhållanden i flyktingläger runt om i världen. Och det går säkert att hitta många andra, både angelägna och viktiga, sätt att använda våra skattemedel för att göra gott. 

Det är många och svåra prioriteringar. I Sverige har vi en ordning där politiker fattar beslut om prioriteringarna och sedan, i alla fall ibland, får politikerna också ta ansvar för konsekvenserna.

Svenska Kyrkan gör, enligt min mening, dubbelfel. Dels uttalar man sig om något som ligger utanför kyrkans kompetensområde, dels duckar man när det kommer frågor om genomförbarhet och prioriteringar. Man gör det säkert i ett gott syfte och sannolikt också i god tro - att detta är bästa sättet att hjälpa dessa utsatta som flyr från krig och utsatthet, men undergräver därmed sin egen trovärdighet som bärare av ett religiöst och inte ett politiskt budskap. Det är synd.