Välfärdssamhällets ofrivilliga dödgrävare

Blev i morse åhörare till en person som, sannolikt utan att själv förstå det, tillhör välvärdssamhällets ofrivilliga dödgrävare.

Mannen satt på tunnelbanan och berättade där för en bekant om familjens förberedelse för att få barn. Av berättelsen framgick att familjen redan har ett barn och att denna gång väntas tvillingar. Som ett led i förberedelserna hade mannen tillsammans med tvillingarnas blivande moder gått kurs. Kursen, möjligen arrangerad av kommunen och finansierad med skattemedel, var specifikt inriktat mot blivande tvillingföräldrar.

På kursen hade mannen bland annat fått lära sig att söka dispens för att få ha det redan existerande barnet full tid på förskola när tvillingarna kommit till världen. Det var inte så - vilket mannen nämnde - att han eller barnets moder trodde att de skulle vilja ha barnet på förskola mer än de 30 timmar som kommunen medger under föräldraledighet. (Redan dessa 30 timmar är f ö dubbelt de 15 timmar som lagar och förordningar ger föräldralediga rätt till.) Men han hade fått lära sig på kursen att "det är ju bra att ha möjligheten att ha barnet där 40 timmar, om man någon gång skulle behöva."

Förhållningssättet att "det kostar ju inte mig något, så jag kan ju boka upp tiden" är synnerligen provocerande. Tyvärr är beteendet inte avgränsat till en man på i en tunnelbanevagn i Stockholm, men dyker upp allt som oftast hos personer som inte kan eller vill se konsekvenserna av sitt agerande. Om beteendet blir tillräckligt utbrett leder det med all sannolikhet till att förtroendet för välfärdssystemen undergrävs. Lika självklart kommer viljan att med skatteinbetalning bidra till systemet att minska.

Vad den här mannen sannolikt inte tänker på, eller möjligvis inte bryr sig om, är att om hans "det är bra att ha"- attityd medför en belastning på de offentliga utgifterna. Visserligen är skillnaden mellan 30 och 40 eller - om han maxar tiden - 50 timmar inte någon kostnad som medför att kommunens ekonomi kommer att gå i kras. Men det som händer är att förskolan kommer att få pengar för personal som inte behövs eftersom hans barn för det mesta, möjligtvis aldrig, inte kommer att utnyttja tiden. Dessa pengar kommer då att tas någon annan stans ifrån och kommer därmed inte komma någon annan behövande till del. Det kan handla om att barn i behov av särskilt stöd inte får lika mycket stöd som det skulle behöva, att maten blir lite sämre på skolor och förskolor, att löneutvecklingen för lärarna inte blir så bra eller att det blir något lägre bemanningsgrad på äldreboenden i kommunen. Eller omöjliggöra en skattesänkning som gör det möjligt för en barnfamilj med begränsade resurser att får råd med en ny cykel till ena barnet eller en extra resa för att hälsa på morföräldrarna.

Detta är att ställa grupper mot varandra men det är faktiskt kärnan i det politiska uppdraget - att fördela de tillgängliga skattemedlen på klokast möjligt sätt.

Socialdemokraten Gustaf Möller påstås ha myntat uttrycket "varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Det var sant för sjuttio år sedan och det är sant idag.