Staden som försvann

Lyssnade i kväll på föredrag av Björn Sylvén, medförfattare till boken "Stockholm - staden som försvann." 

Det var inte så mycket en nostalgisk betraktelse där "allt var bättre förr", som en klartänkt bild av något som fortfarande skulle kunna ha varit en levande stadskärna. Som det fortfarande är i många andra städer, bland annat Köpenhamn. 

Bland annat gjordes rent hus med föreställningen att det var slumkvarter som revs i Klara. Bild efter bild av vackra hus i bra skick visades. 

En kväll som ger anledning att fundera över betydelsen av ett konservativt förhållningssätt till förändringar. Kan uttryckas som: 

Det gäller att vara säker på att en förändring leder till en förbättring, innan man fattar beslut om förändringen. Om man inte är säker på att förändringen leder till en förbättring, är det oftast bättre att låta det bero. 

Rojalistisk högsäsong, med mer hjärta än hjärna

Det väl knappast undgått någon att kronprinsessan kommer att gifta sig nästa sommar. 

Den stabilitet som en konstitutionell monarki medför är något som sällan får plats i det dagliga nyhetsflödet, och inte ens i mer reflekterande statsvetenskapliga analyser. Det är inte personerna i sig som står för stabiliteten. Det viktiga är inte den eventuella kompetens, eller brist på kompetens, som den person som monarken vid varje tillfälle besitter. I andra länder har medlemmar av kungahuset gjort bort sig rejält, men trots detta är monarkin fortfarande ohotad, t ex i Storbrittanien. 

Det viktiga är att monarkin som institution är något som finns, oberoende av valutgångar, modeväxlingar och politiska trender. Den stabilitet som detta medför skulle knappas gå att uppnå i ett republik. Monarken, oavsett politisk färg på sittande regering, är en samlande symbol för hela svenska folket. 

Att vara en samlande symbol är något en vald president skulle kunna sträva efter, men med den politiska plattform som skulle vara nödvändig för att driva en valkampanj, knappast skulle vara möjligt att uppnå. Det vore nog snarare så att en maktlös president som försökte driva frågor som utgick från hans eller hennes politiska plattform skulle snarast uppfattats som konfrontativ och splittrande. Om presidenten i stället skulle försöka verka gränsöverskridande i relation till sina politiska motståndare, skulle han eller hon därmed distansera sig från sina anhängare. En splittrande, snarare än en samlande institution. 

Betydelsen av officiella symboler är nog underskattad. Den totalt rationella och strikt logiska människan existerar i akademiska avhandlingar, men i verkligheten har vi både hjärta och hjärna. Ett bra fungerande samhälle som behöver både rationellt fungerande beslutsprocesser, likväl som samlande symboler. Monarkin är en sådan. 

SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN

Professorn mot kommissionären och generaldirektören

Igår kunde man i DN läsa ett inlägg med rubriken "Stoppa den svenska miljöextremismen", undertecknat av Robert Nilsson, professor i toxikologi vid Stockholm universitet. 

Robert Nilsson är väl så långt ifrån politiskt korrekt man kan vara. Han sågar rakt av tankar på att Sverige ska minska växthusgaserna, sluta använda bly i fisksänken eller övergå till etanol i bilar. Försiktighetsprincipen, som den först formulerades i Riodeklarationen 1992 och därefter 2000 av EU-kommissionen, anser han har korrumperats till oigenkännelighet av välvilliga miljökämpar. Och Kemikalieinspektionen får en rejäl känga för att de, enligt Robert Nilsson, är okunniga eller ovilliga att ta del av vad EU-kommissionen egentligen har beslutat. 

Idag kan man på SvD Brännpunkt läsa ett inlägg som vill att FN ska inrätta en kemikaliepanel. EU-kommissionär Margot Wallström är första namn under inlägget, men där återfinns också Ethel Forsberg, GD för Kemikalieinspektionen. Tanken är att en kemikaliekommission ska, inom kemikaleområdet, fungera på samma sätt som FNs klimatpanel IPCC gör avseende klimatforskning. 

Det skulle var mycket intresant att höra en debatt mellan Robert Nilsson,  Ethel Forsberg och Margot Wallström. 

Skattemedel, lagar och konst

Debatten om Konstfack spretar rejält. Allt diskuteras på en och samma gång: vad är konst,  vad är olagligt, vad är rektors ansvar på Konstfack, vilken policy har Konstfack, vad kan godkännas som examensarbete etc etc.... 

Jag tycker att det räcker med att 

- Skattemedel ska endast användas till verksamhet som är legitim. 

- Vad som är legitimt avgörs av skattebetalarnas representanter i riksdagen när de stiftar lagar. 

- Konstfack är en offentlig verksamhet, finansierad av skattemedel 

- Konstfack kan alltså inte acceptera eller legitimer vare sig små eller stora olagligheter vid framställning av konstverk under utbildningen 

Det här har inte att göra med de olika verkens eventuella konstnärliga värde, utan med respekt för skattebetalarna. Beskattning är en form av maktutövning som genomförs med hot om straff. Det går inte att välja om man vill betala skatt eller inte. Om man inte betalar skatt, åker man i fängelse. 

För att bibehålla legitimiteten i beskattningen, är det inte acceptabelt att skattemedel används för att finansiera verksamhet som medför lagbrott, vare sig brottet är stort eller litet. Och oavsett om verket har ett stort konstnärligt värde. 

Om eleverna på Konstfack anser att de legala ramarna är för trånga för de verk de vill skapa , får de hitta andra försörjningskällor, där människor frivilligt lämnar ifrån sig pengar. 

DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

PS Att konst ibland kanske kan vara gränsöverskridande tycker jag är en annan diskussion. Likaså frågan om orättfärdig lagstiftning, och att det därför ibland kan vara rätt att bryta mot lagen. 

Steg för steg närmar vi oss

På extra kommunstyrelse igår eftermiddag behandlade vi ärendet om förhandlingen mellan Ekerö kommun och Vägverket om Förbifarten. Nu är inte allt klart i och med detta.  

Förhandlingens kärnpunkter handlar bland annat om breddningen av Ekerövägen, reversibla körfält och hanteringen av bergmassorna. När det gäller frågan om hanteringen av sprängmassorna från byggprojektet så vill vi att de ska skeppas via provisoriska hamnar istället för på vägarna. Statens Fastighetsverk och Riksantikvarieämbetet har sedan tidigare ställt sig tveksamma till byggprojektet. Och det är heller inte klart var pengarna till breddningen ska komma från. Brommaplansfrågan råder inte Vägverket heller över, det gör Stockholms stad och SL.  

Turerna har varit många. I nästa vecka lämnar Vägverket in sitt yttrande till Miljödepartementet och det kommer att föras diskussioner in i det sista. Men på det stora hela är det ett ytterligare ett steg framåt. 

Har tidigare skrivit om Förbifarten här, här och här. 

Hur kunde det bli så här?

Åklagarsidan i Piratebay-rättegången har under två års tid förberett målet. Enligt åklagaren Håkan Roswalls egen utsago har detta mål prioriterats, framför bland annat barnpornografiska brott och databedrägerier. Fokus

Trots denna förberedelsetid och insats av stora resurser, lyckas försvaret redan andra dagen med några enkla tekniska frågor få åklagaren att backa från den ena av åtalspunkterna. 

Hur kan det här få hända? Man prioriterar upphovsrättsbrott framför bekämpande av barnpornografi. Och målet är inte bättre underbyggt, än att hälften går att fälla redan efter två dagar. 

Det framstår det som både en rejäl felprioritering och samtidigt ett rejält slöseri med skattemedel. 

DN, DN, SvD, SvD, SvD,

Att vandra, som förälder med tonåringar

Det blev en blandad dag. Allt ifrån förberedelse för nästa arbetsutskott i socialnämnden till diskussion om hur Ekerö kommun ska agera i förhandlingarna med Vägverket om Förbifart Stockholm. 

Och mitt emellan, ett samtal om erfarenheter från helgens föräldravandring:

Undomar som inte vill vara hemma. Föräldrar som inte vill att ungdomarna ska ta hem så många kamrater. Hormoner som rusar runt i blodomloppet. Den, i vanliga fall, trevlige tonåringen som utan tvekan misshandlar en berusad jämnårig. Polis som finns, men inte så många och inte så ofta på öarna. 

Allt detta under bara denna helgen. 

Det skulle nog vara bra med fler närpoliser, bättre utbildade lärare, ytterligare fältassistenter och kanske ett ungdomskafe. 

Men det är lika viktigt att tonåringarnas familjer, och framför allt föräldrar, försöker gå tillsammans med sina tonåringar på vägen till vuxenlivet: Låter tonåringens kamrater komma hem, även om det skulle vara några stycken. Vara välkomnande, inkluderande, också när det blir lite sent. Ha koll, ringa, fråga, visa att man bryr sig om. 

Det offentliga kan ibland hjälpa till, men kan aldrig ersätta familj, släkt, vänner eller grannar. Medmänniskor som bryr sig om.