"Pekafinger"-taktiken håller inte

SvD rapporterar att den senaste SIFO-mätningen ger över tio procent försprång för de röd-gröna.

På ledarsidan skriver SvD om den politiska hotbild som ett maktskifte skulle medföra, med de risker ett ökat inflytande för V och MP skulle föra med sig. Höjda skatter, sämre (obefintlig?) energipolitik, försämringar för företagande, stopp för utveckling av kunskapsskolan m m.

Allt detta är säkert sant, och något som många med borgerlig grundsyn kan hålla med om. Men det räcker inte för att vända opinionsvinden, mobilisera valarbetarna, få genomslag i media och till slut vinna valet. För detta krävs ett mycket tydligare, med självsäkert och tryggare ledarskap.

Ett framgångsrikt exempel på detta är skolpolitiken. Där har alliansregeringen inte tvekat, men genomfört förändringar som för väljarna signalerar att "Vi vet var vi vill": Tydlighet i uppföljning av kunskaper, ökade befogenheter för lärare att hålla ordning, förbättrade förutsättningar för praktiskt (i motsats till teoretiskt) begåvade elever samt avskaffande av könskvotering till högre utbildning.

Ett annat exempel är jobbskatteavdraget. Det har gett många familjer rejält utökade resurser. (Att man sedan inte lyckats med kommunikationen är en annan sida, men det bör väl gå att rätta till. Det är mer än ett halvår kvar till valdagen.)

Båda dessa förändringar är enkla och tydliga, utgående från en människosyn som vill ge individen så stora möjligheter som möjligt. Utan pekpinnar eller politiska styrningar, men med respekt för den enskilda människans livsval.

I motsats till detta står till exempel hanteringen av företagarpolitik, familjepolitik och försvarsfrågan. Inom samtliga dessa områden har genomförts förändringar som, av borgerliga väljare, säkert uppfattats som välkomna förbättringar. Men samtidigt har regeringen antingen tvekat eller, i vissa fall, beslutat om förändringar som inte med bästa vilja i världen kan anses ha brett stöd hos alliansväljare. Några av de negativa exemplen är:

Företagarpolitiken har kännetecknats av "två steg framåt, ett tillbaka". Det senaste exemplet är införandet av godkända kassaregister, som medför orimliga kostnader för småföretagare som ha en liten kontanthantering. Senfärdigheten med att avsksaffa revisionsplikten för småföretagare är ett annat exempel. Och nu senast M utspel om kvotering av bolagsstyrelser.

Inom familjepolitiken har vårdvalet införts, fast bara i de kommuner som vill det. Med ojämna mellanrum kommer kravet på kvoterad föräldraförsäkring upp.

Försvars- och säkerhetspolitiken har under de senaste året kännetecknats av en brist på sammanhållen grundsyn. Sverige utfärdar en solidaritetsdeklaration, men det finns mycket få svar på frågaorna "I vilken situation?" eller "På vilket sätt?" Sverige avser leva upp till deklarationen. Som svar på Rysslands ökade aggressivitet mot f d Sovjetrepubliker, till exempel Georgien, ställer Sverige ett dussintal stridsvagnar i förråd på Gotland.

Sammantaget ger detta bilden av en allians som inom några, för borgerliga väljare, centrala områden inte riktigt vet vad man vill. Då duger det inte med att peka finger på Mona, Peter, Maria och Lars och säga att "Men om de rödgröna tar över blir det ännu sämre för företagare, familjer och försvar".

Alliansens väljare vill veta vad alliansen vill, inte att de rödgröna är sämre. Alliansen behöver en tydlig, genomarbetad och ideologiskt förankrad plattform att gå till val på. Då finns det en möjlighet att vända opinionsvinden, mobilisera sympatisörerna och faktiskt vinna valet.'

Uppdatering: Göran Pettersson skriver apropå opinionsundersökningarna att "Statsministerkandidaten avgör valet". Det har säkert sin betydelse. Men alliansen behöver ha en tydlig politik, också.