Det råder samstämmighet att den, på gränsen till teologiska, spegelfäktningen mellan USA och EU om vilken institution som ska ha vilken formell roll, har ersatts av en mer pragmatiskt ansats. Det viktigaste är nu att åstadkomma resultat, med de resurser som ställs till förfogande.
Detta nya förhållningssätt kommer i mycket hög grad att gälla i Afghanistan, där USA i konfliktens tidiga skede gick sin egen väg. Visserligen buret av sympatierna efter 9-11, men konsekvensen blev kanhända mer eldkraft, och mindre rekonstruktion än vad situationen krävde.
Nu, när många länder deltar, finns det andra problem. Ett är att insatserna har "sålts in" till väljarkårer i respektive land med olika budskap. De anglosaxiska regeringarna har pekat på kopplingen till terrorism, medan andra länder har lyft fram behovet av humaninära åtgärder som drivkraften bakom insatsen. Det ger naturligtvis problem, när trupper från olika länder förväntas omsätta respektive regerings övergripande mål till en gemensam strategi för de operationer som skall bedrivs inom ramen för ISAF. Ännu mer problematiskt är det förhållande att de återuppbyggnadsgrupper (PRT) som organiserats, delvis består av civil personal som inte organiseras inom ISAF, utan direkt lyder under respektive regering.
En reflektion från en av deltagarna, som själv sitter i en politiskt förtroendevald position: "Most of the European defence ministers are not in their position because of competence in nationa security and/or military strategy, but because of their social abilities."
En annan fråga som diskuterades är vilket förhållningssätt Obama kommer att inta. Två huvudalternativ diskuterades:
- Defensive realism, som innebär att USA håller en låg profil och i huvudsak inte motsätter sig Rysslands politk.
- Defensive realism, som innebär att USA håller en låg profil och i huvudsak inte motsätter sig Rysslands politk.
- Offensive realism, vilket skulle innebära att USA satsar på territorriellt försvar.
Något som framhölls från flera talare, var att det förhållningssätt som använts mot Ryssland sedan murens fall, då Ryssland behandlats som en västerländsk demokrati inte varit framgångsrikt de senaste åren - i praktiken sedan Putin tillträdde som president.
Ryssland är inte en västerländsk demokrati, och bör heller inte behandlas som en sådan. Denna slutsats innebär inte att dialogen med Ryssland ska avbrytas, utan tvärtom att den ska föras på ett sätt som tar hänsyn till det landets förutsättningar, position och historiska arv. Med detta förhållningssätt bör det finnas bättre förutsättningar att nå fram till lösningar på de gemensamma utmaningar som finns i relationerna mellan de västerländska demokratierna och Ryssland.
Avslutningsvis kan konstateras att "Defence spending is only meaningful, if your potential adversary is convinced that you actually will use force, if neccessary".
Att spendera pengar på ett försvar - om än aldrig så potent - som motsidan inte tror kommer att användas, är bortkastat.
De kunniga talarna gjorde att tiden kändes väl använd.
0 comments:
Skicka en kommentar