fredag 9 januari 2009

Usama, IPRED och Gustav Vasa

Först läste jag HAX inlägg Att brottas med demokraturen. Sedan Karl Sigfrids reflektioner om HAX inlägg som, mycket fyndigt, har överskriften Vägen till träldom - HAX edition

Nu hittar jag en artikel i webupplagan av SvD som handlar om en stackars utlänning som heter George Waginger, är medborgare i USA och som inte får ut sitt rekommenderade paket på den lokala ICA-butikens utlämningsställe. Anledningen är att han sitter fast i en Kafkaliknande situation. Han kan inte få ut paketet, för han kan inte visa upp en legitimation som accepteras. Han har inte  svenskt ID-kort. Hans USA-pass duger inte eftersom han har uppehållstillstånd, men det skulle ha dugt om han var här som turist! Nu skickas hans paket någon annanstans, där man kanske kan lämna ut paketet, trots att han "egentligen" inte har giltig legitimation eftersom den lokala ICA-butiken vill inte riskera att bli av med sitt tillstånd att lämna ut paket, vilket de tydligen kan bli om de lämnar ut paket när det inte finns tillfredställande legitimation. 

Hur hänger då HAX (och Karl Sigfrids) reflektion ihop med George Wagingers situation. Jo, den grundläggande drivkraften verkar vara "kontroll ger trygghet". Alltså, om alla som går ut till posten och hämtar ut paket måste ha en godkänd legitimation som utfärdas i kontrollerade former och kontrolleras vid paketutlämning, kommer alla som skickar paket att kunna känna sig trygga att de når rätt mottagare. Och ingen kan väl vara emot att den enkla tjänsten ska fungera på ett tillfredställande sätt? 

Nu får ju det här kontrollfunktionerna oväntade konsekvenser, och för de som drabbas, synnerligen otrevliga. Och flera, var och en för sig väl motiverade kontrollfunktioner, kan växa till något som sammataget blir större än summan av delarna. 

Sett i ett vidare perspektiv verkar den grundläggande tanken med mycket av den lagstiftning som nu drivs igenom vara "kontroll ger trygghet": 

Buggningslagstiftningen - trygghet mot organiserad brottslighet 
IPRED - trygghet för artister och konstnärer i deras yrkesutövning 
FRA - trygghet mot yttre hot, eller i alla fall yttre väpnade hot 
Datalagringsdirektivet - trygghet mot organiserad brottslighet och terrorism 
Dataavläsningsförslaget (SOU 2005:38) - trygghet mot grov brottslighet 

Vi svenskar har sedan något decennium en stämpel som "trygghetsnarkomaner". Rötterna till denna stämpel kan nog sökas mycket längre tillbaka.  Ända sedan Gustav Vasa har svenskarna uppfostras i att överheten ordnar allt till det bästa. Detta fick folket lära sig den hårda vägen under klockupproret 1531-33 och Dackefejden 1543, som var det senaste tillfället då svenskar gjorde uppror. (Den stora daldansen 1743 var väl egentligen aldrig något reellt hot mot kung eller regering.) Sedan Gustav Vasa har svenskarna möjligen knutit näven i byxfickan och, med undantag för delar av befolkningen i skogslänen i norr, i stort sett gjort som överheten har beslutat. Och för att psykologiskt klara att leva med det förhållningssättet, intalat sig själv att "det är i alla fall tryggt och bra". 

Men det är först under 2000-talet som denna "trygghetsnarkomani" har tagit så konkreta uttryck som i de senaste årens lagstiftning. En lagstiftning som tränger avsevärt mycket längre in i den personliga integriteten, än vad någon kunde föreställa sig för bara 10 år sedan. 

Den acceptans som möjliggör dagens lagstiftning tror jag kan härledas till en specifik händelse. 11 september 2001. Då blev det tydligt att om man är målmedveten och inte har några skrupler, går det, med mycket små medel, att orsaka död och förintelse i stort format. 

Denna död och förintelse blev tydlig för många människor, även i Sverige. Det var inte längre ett abstrakt hot om något som hände "någon annanstans", långt borta i länder där det "egentligen inte är så mycket ordning och reda på nånting ändå". 11 september träffade i hjärtat av världens starkaste land, den enda supermakten. Och då var det nog många som, medvetet eller omedvetet, tänkte: "Om det till och med kan hända i USA, då kan det ju hända också här. Bäst att även Sverige vidtar åtgärder så att vi kan känna oss trygga." 

Med det sinnestillståndet som utgångspunkt, och svenskarnas tro att överheten ordnar allt till det bästa, var det i det närmaste ödesbundet att utvecklingen skulle gå i den riktning som det gjort. 

Sammanfattningen av det här, på den här bloggen, ganska långa inlägg är: Om man tittar lite noggrannare, kan man se Usama bin Laden som startpunkten för IPRED, FRA-lag, datalagringsdirektiv, buggningslagstiftning och dataavläsningsförslag. Långsökt? Ja, lite. Men kanske tänkvärt ändå. 

2 comments:

sigfrid sa...

Intressant. Det tycks ofta vara i samband med dramatiska katastrofer som 9/11 som ogenomtänkt lagstiftning snabbt drivs igenom. Känslorna är starka och ingen vågar opponera sig.

Datalagringsdirektivet motiveras på samma sätt av bomberna i Madrid.

En bra tumregel vore kanske att aldrig stifta lagar i nära anslutning till dramatiska händelser, utan att som regel vänta några år så att politiker kan resonera rationellt.

Staffan Strömbäck sa...

Det kanadensiska parlamentet har, efter engelsk förebild, underhus och överhus. Till skillnad från Storbritannien har det kanadensiska överhuset lika mycket att säga till om som underhuset när nya lagar ska stiftas. Ledamöterna i underhuset väljs, medan ledamöterna i överhuset utses av sittande regering och, om jag kommer ihåg rätt, sitter en ledamot i överhuset tills han/hon är 70 år.

Enligt den guide som jag hade när jag besökte kanadensiska parlamentet, är tanken med överhuset att de ska stå fria från tillfälliga opinionsstormar, och kunna ge en "second sober opinion". Det skulle behövas nu...