Samtidigt förs en diskussion om vilka åtgärder som bör vidtas för att förhindra att liknande dåd kan utföras igen: Ökad vapenkontroll, skärpt tillsyn vid försäljning av kemikalier och striktare regler för hantering av sprängmedel är några av de förslag som diskuteras av företrädare för samma partier. De här förslagen syftar nog till ett samhälle med ökad säkerhet och trygghet, men de leder självklart till en minskad frihet och öppenhet.
En mer drastisk attityd intar debattörer som kräver att "..Hetsen mot muslimer. Mot det mångkulturella samhället. Hetsen mot AUF och andra vänstergrupper är inget norskt fenomen. Det finns i hela norden. Och det måste få ett slut". Som om censur av de som är främlingsfientliga, invandringskritiska eller inte tycker om vänstergrupper skulle vara vägen framåt...
Det finns en annan väg, men den kräver modet att vara beredd att betala priset för friheten. Där skärpt övervakning, strängare lagstiftning eller striktare regler får stå tillbaka för öppenhet och frihet. Priset för den öppenheten och friheten betalades av de ungdomar och människor som drabbades av terrorn i Norge.
Den norske statsministern verkar vara inne på vägen med fortsatt öppenhet och frihet, trots de konsekvenser detta fått för landet och de risker detta innebär för framtiden. Det verkar inte vara lika självklart i Sverige. Vi värderar kanske trygghet och säkerhet högre än våra grannar i Norge. Skillnaden kan bero på den norska erfarenheten från 2:a världskriget då norrmännen lärde sig att friheten har ett pris.
