Det framstår som mycket rimligt att pröva lagligheten i de beslut, uppenbarligen väl synkroniserade, som fattades av Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgälden.
Ett sätt att beskriva händelseförloppet är följande:
1. Carnegie har för hög riskexponering, grundat i otillräcklig intern styrning och kontroll.
2. Finansinspektionen uppmärksammar detta, anmodar Carnegie att vidta åtgärder samt till FI redovisa vilka åtgärder som vidtagits.
3. Aktörerna på aktie- och finansmarknaden drar slutsatsen att det är mindre säkert att äga aktier respektive låna ut pengar till Carnegie. Aktiekursen faller och Carnegie får problem att låna pengar.
4. Carnegie genomför förändringar i intern styrning och kontroll, och redovisar dessa till FI.
5. Riksbanken lånar ut 1 miljard till Carnegie. Några dagar senare beslutar Riksbanken att Carnegie får möjlighet att låna ytterligare 4 miljarder, om man skulle behöva. Säkerhet för lånen är de rörelsedrivande dotterbolagen.
6. FI meddelar den 10 november att man återkallar Carnegies tillstånd för bankverksamhet.
7. Riksbanken meddelar direkt efter FIs beslut att man sagt upp lånet, mot omedelbar betalning. Detta har sin grund i att värdet av säkerhetena för lånet, de rörelsedrivande dotterbolagen, inte är tillräcklig. Vilket naturligt har sin grund i att FI återkallat tillståndet.
8. Carnegie kan inte betala lånen till Riksbanken. I enlighet med avtalet som Carnegie har med Riksbanken, övertar Riksgälden säkerheterna - de rörelsedrivande bolagen.
9. Finansinspektionen meddelar att, i och med att Riksgälden är ägare, kan Carnegies rörelsedrivande bolag återfå tillståndet att bedriva bankverksamhet.
Parallellt med detta gick några privata investorer in med stora belopp, uppenbarligen för att de bedömde att det fanns möjlighet att vända Carnegies negativa utveckling.
En fråga som måste besvaras är: Vilka åtgärder vidtogs av Riksgälden från det att man övertog de rörelsedrivade bolagen, som motiverade att FI kunde ge tillbaka tillståndet? Det är synnerligen osannolikt att Riksgälden under någon timme kunde genomföra åtgärder som i ett slag förändrade intern styrning och kontroll. Den enda reella förändringen som hann ske under dessa timmar, var att ägarförhållandena förändrades.
I så fall blir den logiska slutsatsen att FI anser att Carnegies aktieägare är diskvalificerade som ägare till bankverksamhet. Något som verkar synnerligen märkligt, med tanke på att de fem största ägarna är Böös & Enblad, Moderna Finance AB, Harris Associates L.P., Andra AP-fonden respektive SEB.
Denna slutsats styrks också av följande skrivning i FIs beslut om återkallelse
"Riksgälden har vidare informerat FI om att Riksgälden har för avsikt att ta pan-ten i anspråk om FI återkallar bankens tillstånd. Staten kommer då att bli ägare av banken och bör anses vara en fullgod ägare. Av denna anledning bör banken kunna återfå tillstånden så snart Riksgälden tagit över aktierna."
En annan fråga som också kan ställas är om FI tydligt har informerat Carnegie om vilka krav som ställs, och risken för indraget tillstånd.
Så länge detta inte är klargjort, vet vi inte om FIs (och övriga inblandade myndigheters) agerande var korrekt myndighetsutövning under gällande lagar och föreskrifter.
