söndag 29 april 2018

Trygga Lidingö!

Daniel Källenfors och jag skrev insändare i Lidingö tidning

Vi bor i en bra del av Sverige. Fantastisk natur och närhet till storstaden Stockholm med allt den har att erbjuda. Lidingö är också ett relativt tryggt område, i alla fall när man jämför med många andra områden runt Stockholm. Men allt är inte positivt.
Sverige är betydlig mer otryggt än andra europeiska länder. Enligt Eurostat har Sverige flest stölder i förhållande till befolkningsmängd, jämfört med andra länder i Europa. Även på Lidingö märker vi av den utvecklingen. Stölder och inbrott har drabbat många, framför allt villaägare men sker även i flerbostadshus. Internationella kriminella ligor misstänks i flera fall ligga bakom inbrotten. Även våra båtklubbar är hemsökta av dessa ligor. Många kan vittna om de problem och otrygghet som finns på ön, inte minst bland barn och ungdomar. Det kan vara alltifrån alkohol som säljs till minderåriga till knarklangning, både av och till ungdomar. Kvinnor och äldre som av rädsla inte vågar röra sig fritt på ön, framför allt inte under dygnets mörka timmar.
Enligt senaste trygghetsmätningen från Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, är nästan en tredjedel Lidingöborna oroliga för bostadsinbrott. Under 2017 hade vi över 150 bostadsinbrott, mer än 200 fall av misshandel och 130 fall av olaga hot. För att motverka brottslighet krävs många olika insatser. Det kan vara alltifrån grannsamverkan och nattvandring till skola och socialtjänst som har viktiga uppgifter i framför allt det förebyggande arbetet. Men till syvende och sist så krävs också att det finns poliser och här går utvecklingen åt fel håll.
Det här är oacceptabelt. Om Lidingö hade haft samma antal poliser per 1000 innevånare som genomsnittet i Sverige, skulle vi ha haft 95 poliser på Lidingö. Idag har vi endast ett fåtal kommunpoliser som arbetar deltid med Lidingö och i övrigt får vi förlita oss på länets gemensamma resurser med begränsad lokalkännedom.
Vi vill att den lokala polisen skall stärkas. Lidingöborna har rätt till trygghet, både till egendom, liv och hälsa.

lördag 7 april 2018

Skytteansk professor med demokratiproblem

Innehavaren av skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet, Li Bennich-Björkman, begår en understreckare i SvD om identitetspolitik. Utan formell bakgrund i statskunskap men med ett intresse för samhälle och politik är jag dock något förundrad över innehållet. Det bärande budskapet - att inte endast åsikter, men grupptillhörighet ska anses ha politisk relevans går att ha olika åsikter om. Det resonemang som förs i understreckaren är iofs nyanserat, men konsekvenserna av identitetspolitiken är som bekant förskräckande. Dessa erfarenheter viftas snabbt, kanske alltför snabbt, undan. Parallellen kan dras till hur dysfunktionellt socialism och kommunism fungerat varje gång dessa (enligt somliga - utomordentliga) ideologier prövats i verkligheten.
Men det finns även ett par märkliga resonemang i själva texten. Det första avser begreppen konflikt- respektive samförståndsdemokrati. Konfliktdemokrati beskrivs som "Sedan kapitalismens genombrott, och delvis som en konsekvens därav, är det konfliktdemokratin som kommit att dominera i västvärlden. ­Intressena i ett samhälle ses som i grunden motstridiga, precis som de är mellan säljare och köpare på en marknad." 
Att intressena på en marknad mellan köpare och säljare beskrivs som i grunden motstridiga är ju helt fel. Själva grunden för marknadsekonomin är friheten att komma överens med andra, ingå avtal. Och att var och en fritt äger att ingå de avtal som ligger i ens eget intresse. Om något av två parter inte anser sig ha någon fördel av att ingå ett avtal på en fri marknad, blir det inget avtal. Per definition finns alltså ett gemensamt intresse så snart ett avtal ingås. Processen som leder fram till ett avtal brukar ofta benämns förhandling. Under förhandlingen man för en dialog om vilka intressen respektive part har, för att i bästa fall hitta intressen som sammanfaller. Ibland förekommer det under förhandlingar att ena eller bägge parterna kommer till insikt om att de har andra intressen än de hade när förhandlingen inleddes. Inom företag brukar de som ägnar sig åt detta benämnas affärsutvecklare. I grunden handlar det ju om att förstå vad man ska erbjuda andra (på en marknad benämnda kunder) som bättre överensstämmer med de intressen andra har. Denna flexibilitet i förhandlingar gör att man kan sluta fler, för båda parter, intressanta överenskommelser. Det är minst sagt häpnadsväckande att en professor i statskunskap inte har ens denna grundläggande förståelse för marknadsekonomins funktionssätt. Det andra resonemanget som inte verkar helt självklart färdigtänkt är sammanblandningen av å ena sidan vad som är deltagarnas respektive intresse med å andra sidan formerna för hur demokratiskt styrelseskick utövas. Detta blir tydligt när professorn argumenterar för överläggningsdemokrati och de svagheter som denna form för demokratisk styrning är behäftad med "Samförståndsdemokratin – som så småningom i hennes senare arbeten kommer att kallas deliberative democracy ("överläggningsdemokrati") – är svår. Ojämlikheten, i kognitiva, sociala och ekonomiska avseenden, avspeglar sig – både i Selby och på Helpline – i vilka som talar och vilka som tiger. Den avspeglar sig i vilka som blir lyssnade på, och därmed får mer inflytande över besluten. Så är det överallt, så ser världen ut. Men om intressena är förhållandevis sammanfallande, menar Mansbridge, så spelar den ofrånkomliga ojämlikheten mindre roll. Då är de vältaliga också representanter för dem som tiger i församlingen.". 
Att argumentera för en demokratiform som i stormötesform fattar beslut framstår som minst sagt märkligt. Än märkligare blir det när professorn försöker argumentera för att ojämlikheten mellan olika människor i stormöten egentligen inte spelar någon roll, eftersom de vältaliga underförstått också representerar de mindre vältaliga. De mest stötande i resonemanget är när texten dessutom legitimerar att de vältaliga som ställer sig upp och påstår sig tala för en viss grupp ska accepteras 
- inte underförstått, utan explicit - som företrädare för en viss grupp, utan att ha fått något som helst mandat att företräda den gruppen. 

Från egna erfarenheter från många års politiskt engagemang, är min uppfattning att detta förhållningssätt lämnar fältet fritt för vältaliga demagoger som, i värsta fall, med olika former av mindre trevliga påtryckningar får en församling att böja sig. Det är raka motsatsen till den reflekterande och ibland långsamma process om ger alla möjlighet att vara delaktiga - inte endast de vältaliga och inte endast de som utsett sig själva att företräda en grupp.
När världen omkring oss i allt större utsträckning befolkas av ledare som med enkla budskap om gruppegoistiskt tänkande fångar väljare, skulle vi vara betjänta av en akademi som erbjuder en motkraft - inte ger legitimitet åt dessa.
Om denna text är representativ för statskunskapen som akademiskt forskningsområde, finns anledning att vara rejält orolig för framtiden.
 

fredag 5 januari 2018

Verkligheten kräver att vi talar volymer - det bådar gott för valrörelsen och för landet

Det är 2018. Det är valår. En av de frågor som många som kräver svar inför valet är hur en fungerande migrationspolitik ska se ut. Uppenbarligen fungerade inte den politik som fördes innan 2015, vilket troligen kommer att vara avgörande för många väljares beslut på valdagen. Företrädare för allt fler partier börjar nu anamma synsättet att ett fungerande flyktingmottagande kräver förutsägbarhet. Det anmärkningsvärda inträffar nu att en ledande företrädare för MP, kommunalrådet Nils Karlsson, officiellt förespråkar ett rent kvotsystem. Lika anmärkningsvärt är att han bereds plats i den etablerade vänstertidskriften ETC.
"Vare sig vi vill prata om volymer eller inte så måste vi nog göra det. Sverige kan vara ett lysande ljus vad gäller flyktingmottagande om vi vill. Om vi ger vårt land möjligheten att planera för mottagandet, för integrationen, för framtiden. Vi måste våga räkna på hur många vi kan hjälpa hur snabbt. Det måste kunna fattas politiska beslut om detta. Hösten 2015 lärde oss att det finns en gräns för hur mycket vi klarar, men den lärde oss också att den gränsen är långt högre än vad alarmisterna alarmerat om. Sverige bör övergå till ett kvotsystem. Först genom ett kvotsystem följer den förutsägbarhet, och möjlighet till jämställdhet i mottagandet, som ett fungerande system kräver."
Citatet ger iofs inte hela bilden. Nils Karlsson framför bl a uppfattningen att Sverige bör ha ett mottagande om minst 50.000 flyktingar per år. Om det är realistiskt eller inte, går det att ha olika uppfattning om. Det är dock ett sundhetstecken att företrädare för allt fler partier talar i termer av "fungerande mottagande", i stället för att hänvisa till att Sverige är bundet av internationella konventioner som inte ger något manöverutrymme att styra volymerna. Det bådar gott för valrörelsen och för landet att det i samtliga riksdagspartier, utom V, nu finns ledande företrädare som talar om förutsägbarhet och bra mottagande. Det ger trygghet för de flyktingar som tas emot och trygghet för oss som redan bor i Sverige.