Skytteansk professor med demokratiproblem

Innehavaren av skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet, Li Bennich-Björkman, begår en understreckare i SvD om identitetspolitik. Utan formell bakgrund i statskunskap men med ett intresse för samhälle och politik är jag dock något förundrad över innehållet. Det bärande budskapet - att inte endast åsikter, men grupptillhörighet ska anses ha politisk relevans går att ha olika åsikter om. Det resonemang som förs i understreckaren är iofs nyanserat, men konsekvenserna av identitetspolitiken är som bekant förskräckande. Dessa erfarenheter viftas snabbt, kanske alltför snabbt, undan. Parallellen kan dras till hur dysfunktionellt socialism och kommunism fungerat varje gång dessa (enligt somliga - utomordentliga) ideologier prövats i verkligheten.

Men det finns även ett par märkliga resonemang i själva texten. Det första avser begreppen konflikt- respektive samförståndsdemokrati. Konfliktdemokrati beskrivs som "Sedan kapitalismens genombrott, och delvis som en konsekvens därav, är det konfliktdemokratin som kommit att dominera i västvärlden. ­Intressena i ett samhälle ses som i grunden motstridiga, precis som de är mellan säljare och köpare på en marknad." 

Att intressena på en marknad mellan köpare och säljare beskrivs som i grunden motstridiga är ju helt fel. Själva grunden för marknadsekonomin är friheten att komma överens med andra, ingå avtal. Och att var och en fritt äger att ingå de avtal som ligger i ens eget intresse. Om något av två parter inte anser sig ha någon fördel av att ingå ett avtal på en fri marknad, blir det inget avtal. Per definition finns alltså ett gemensamt intresse så snart ett avtal ingås. Processen som leder fram till ett avtal brukar ofta benämns förhandling. Under förhandlingen man för en dialog om vilka intressen respektive part har, för att i bästa fall hitta intressen som sammanfaller. Ibland förekommer det under förhandlingar att ena eller bägge parterna kommer till insikt om att de har andra intressen än de hade när förhandlingen inleddes. Inom företag brukar de som ägnar sig åt detta benämnas affärsutvecklare. I grunden handlar det ju om att förstå vad man ska erbjuda andra (på en marknad benämnda kunder) som bättre överensstämmer med de intressen andra har. Denna flexibilitet i förhandlingar gör att man kan sluta fler, för båda parter, intressanta överenskommelser. Det är minst sagt häpnadsväckande att en professor i statskunskap inte har ens denna grundläggande förståelse för marknadsekonomins funktionssätt. Det andra resonemanget som inte verkar helt självklart färdigtänkt är sammanblandningen av å ena sidan vad som är deltagarnas respektive intresse med å andra sidan formerna för hur demokratiskt styrelseskick utövas. Detta blir tydligt när professorn argumenterar för överläggningsdemokrati och de svagheter som denna form för demokratisk styrning är behäftad med "Samförståndsdemokratin – som så småningom i hennes senare arbeten kommer att kallas deliberative democracy ("överläggningsdemokrati") – är svår. Ojämlikheten, i kognitiva, sociala och ekonomiska avseenden, avspeglar sig – både i Selby och på Helpline – i vilka som talar och vilka som tiger. Den avspeglar sig i vilka som blir lyssnade på, och därmed får mer inflytande över besluten. Så är det överallt, så ser världen ut. Men om intressena är förhållandevis sammanfallande, menar Mansbridge, så spelar den ofrånkomliga ojämlikheten mindre roll. Då är de vältaliga också representanter för dem som tiger i församlingen.". 
Att argumentera för en demokratiform som i stormötesform fattar beslut framstår som minst sagt märkligt. Än märkligare blir det när professorn försöker argumentera för att ojämlikheten mellan olika människor i stormöten egentligen inte spelar någon roll, eftersom de vältaliga underförstått också representerar de mindre vältaliga. De mest stötande i resonemanget är när texten dessutom legitimerar att de vältaliga som ställer sig upp och påstår sig tala för en viss grupp ska accepteras - inte underförstått, utan explicit - som företrädare för en viss grupp, utan att ha fått något som helst mandat att företräda den gruppen. 
Från egna erfarenheter från många års politiskt engagemang, är min uppfattning att detta förhållningssätt lämnar fältet fritt för vältaliga demagoger som, i värsta fall, med olika former av mindre trevliga påtryckningar får en församling att böja sig. Det är raka motsatsen till den reflekterande och ibland långsamma process om ger alla möjlighet att vara delaktiga - inte endast de vältaliga och inte endast de som utsett sig själva att företräda en grupp.
När världen omkring oss i allt större utsträckning befolkas av ledare som med enkla budskap om gruppegoistiskt tänkande fångar väljare, skulle vi vara betjänta av en akademi som erbjuder en motkraft - inte ger legitimitet åt dessa. Om denna text är representativ för statskunskapen som akademiskt forskningsområde, finns anledning att vara rejält orolig för framtiden.