Om våldtäkter, tjatsex, staffvärde och medias roll

Har under några dagar följt debatten om våldtäkter. Startpunkten var åklagaren Rolf Hillegren som uttalade sig i SvD om HD:s utslag i två våldtäktsmål under sommaren. Där uttalade han dels att det ska vara höga beviskrav i brottmål, även sexbrott, dels sa han - mycket okänsligt - att sex utan samtycke kan betraktas som en "ordningsförseelse".

Det var, ganska självklart, en åsikt som inte fick stå oemotsagd. Hillegren JO-anmäldes av Peter Sunde, en av männen bakom Pirate Bay. F d professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud ansåg att han måste bort, och att justitieminister Beatrice Ask ska se till att så sker. Advokaterna Thomas Bodström (s) och Claes Borgström (s), ordf. justitieutskottet resp jämställdhetspolitisk talesperson, anser att uttalandet är oförsvarligt och skapar en osäkerhet om våldtagna kvinnor kan lita på rättsväsendet.

Rolf Hillegren själv försöker förklara vad han menar och, förutom användningen av ordet "ordningsförseelse", står han fast vid sin uppfattning. Han tror också att många av hans kollegor delar hans åsikter. Debatten nyanseras, eller spretar möjligen ännu mer, när f.d. justitieministern Gun Hellsvik (m) på Brännpunkt tydliggör för prof Leijonhufvud att

1. Även åklagare har yttrandefrihet

2. Justitieminister Beatrice Ask skulle bryta mot grundlagen om hon försökte avsätta Hillegren.

Idag har SvD två ytterligare inlägg. Dels från författaren Katarina Wennstam som relaterar några tortyrliknande fall och anser att svenska jurister har dålig utbildning, dels från kolumnisten Karin Thunberg som skriver om ett skrämmande kvinnoöde från 50-talet.

Efter alla dessa inlägg, kan man konstatera att det gick inte att nyanserat debattera frågan om våldtäkt, samtycke och tjatsex denna gången heller.

Det som sannolikt förvirrar denna debatt, varje gång den kommer upp, är den nuvarande lagstiftningens definition av våldtäkt. Såvitt jag, som inte är jurist, kan förstå innefattar lagens definition av våldtäkt även det som ungdomar kallar tjatsex. Vilket är långt ifrån det kvinnoöde som Karin Thunberg skriver om. Eller för den delen de tortyrliknande situationer som Katarina Wennstam tar upp i sitt inlägg.

De flesta kan nog hålla med om att ett minsta straffvärdet om två år är rimligt för de fall som Katarina W eller Karin T skriver om. Om Hillegren verkligen anser att två års fängelse är fel för dessa typfall, torde han stå mycket ensam i debatten och knappast ha särskilt många kollegor som håller med honom.

Men om han menar att två års straffvärde för s k "tjatsex" är orimligt högt, är det tvärt om sannolikt att det finns många som delar hans uppfattning.

Hur det är med detta, lär knappast bli klargjort denna gången heller. Det finns allt för många debattörer som, mer eller mindre medvetet, bidrar till att frågan inte diskuteras på ett sakligt plan. Allt ifrån Hillegrens initiala okänslighet till Bodström och Borgströms kategoriska inlägg. Och inte minst medias letande efter konflikter och rubriker, på bekostnad av det förklarande och tydliggörande...

PS Det finns, eller snarare fanns, en handfull samlade läsarkommentarer i en SvD-artikel. SvD har tydligen tagit bort artikeln, men en Google-cashad kopia finns här. Läsarkommentarena ger en mycket bra bild av förvirringen i debatten.