Digitalisering för alla - stoppa digitaliseringen!

I Sverige brukar vi ofta vara stolta över att vi är ett land i digitaliseringens framkant. Vi har företag som Ericsson och Spotify. Vi har ett digitaliserat tjänsteutbud, både från företag och det offentliga. Betalningar sköter vi enkelt, sedan mer än ett decennium på nätet med Bank-ID och sedan några år med Swish. Vi är många som är tacksamma för 1177 där vi enkelt kan boka tid och förnya recept.

Men digitaliseringen når inte alla. Dino Viscovi vid Linnéuniveritet skriver i SvD understreckare https://www.svd.se/var-fjarde-70-plussare-utanfor-e-samhallet om hur många, eller snarare hur få, äldre som är med på digitaliseringståget. Det är skrämmande att läsa. En fjärdedel av de som fyllt 70 år kan inte boka tid via 1177. En tredjedel kan inte hantera Bank-ID. Färre än hälften kan betala parkering eller köper tåg- eller flygbiljetter med smartphone. Och även om det här i någon mån kommer att ändras när vi alla blir äldre, så kvarstår att åldrande medför ofta att man tappar kompetens man hade tidigare. Dessutom kommer ny teknik med all sannolikhet medföra att om någon generation kommer dagens smartphone att vara lika omodern som den första, tegelstensstora mobiltelefonen.

När en stor del av medborgarna inte klarar av använda modern digital teknik, måste det rimliga vara att stanna upp och fundera: Vad håller vi på med? Hur ska digitaliseringen genomföras så att även äldre och personer med nedsatt funktionsförmåga har tillgång till självklara samhällstjänster? Att kunna betala för parkering eller boka tid för vaccinering mot Corona ska självklart vara tillgängligt, även om man inte har smartphone eller Bank-ID.

Det kommer att krävas en hel del nytänkande för att digitaliseringen ska fungera för alla, även för den som inte kan ta del av den nyaste tekniken. Innan det har tänkts klart, så bör både det offentliga och företag vara väldigt försiktiga med att snabbt ta bort gamla och väl fungerande men ”omoderna” tjänster.

Digitaliseringen är viktig för utvecklingen men den måste genomföras klokt. Gör därför ett tillfälligt stopp på digitaliseringståget för att fundera på framtiden. Framtidens digitaliseringståg ska vara ett tåg där alla som vill ska kunna åka med. Ingen skall behöva bli kvarlämnad på perrongen!

Staffan Strömbäck,
Moderat senior, riksdagskandidat Stockholms län

Gängkriminellas rätt att vistas i Sverige - eller inte

Moderaterna har i ett tio-punktprogram föreslagit att den som kan förväntas begå vissa typer av brott ska utvisas, utan att det behöver finnas en fällande dom. Det är en rimlig tingens ordning.

En självklarhet till att börja med: Det är inte en mänsklig rättighet att få vistas i landet Sverige. Rättigheten att få vistas i Sverige är absolut endast för svenska medborgare, ej för andra. För andra än svenska medborgare är rättigheten villkorad. Sverige beslutar, genom lagstiftning eller genom att ansluta sig till internationella överenskommelser om vilka regler som gäller för andra än svenska medborgare.

Idag har Sverige stora problem med kriminella gäng och klaner. Tryggheten för Sveriges medborgare kanske den viktigaste av statens kärnuppgifter, och när tryggheten är hotad bör åtgärder vidtas. Det är då rimligt att förändra lagstiftningen för att minska skjutningar, bombdåd, hot och bidragsbedrägerier.

Moderaternas förslag är grundat i samma principer som gäller före ankomst till Sverige, t ex vid viseringsbestämmelser, och efter ankomst till Sverige, t ex i lagen om särskild utlänningskontroll, LSU.

Före ankomst till Sverige sker detta t ex genom att Sverige kräver visum för medborgare från ett stort antal länder. Avslag medför att personen ej får tillstånd att resa till Sverige. Beslutet fattas ej av domstol och behöver heller inte grundas på att personen är dömd för brott, varken i svensk eller utländsk domstol.

Efter ankomst till Sverige kan en person utvisas efter prövning enligt lagen om särskild utlänningskontroll, LSU. Beslut om utvisning behöver inte grundas i att personen är dömd för brott. Det är samma juridiska verktyg som moderaterna nu föreslår ska kunna användas mot gängkriminella. Liknande bestämmelser finns i andra västländer, såvitt jag förstått bl a Kanada. Minsta övertramp, även efter tio år, så åker man ut.

Om man vill söka medborgarskap, och därmed ha ovillkorlig rätt att vistas i Sverige, borde självklart t ex språkkunskaper, insikt i landets lagar och historia samt vandel prövas. Passerar man den prövningen - välkommen som fullvärdig medborgare. Ungefär som det funkar i Kanada, borde funka även här.

 

Sveriges frihet är viktigast - och då måste även vår bekvämliget stå tillbaka

Det har nog inte undgått någon att Försvarsmakten går mot en period av tillväxt. Som försvarsvän anser jag självklart att det är bra, inte för att det är trevlig med fler soldater och sjömän men för att läget i omvärlden tyvärr kräver det. Sveriges förmåga att stå emot ett angrepp, oavsett om det är ett väpnat angrepp eller det kommer i någon annan form, har en historisk mycket låg nivå. 

Ryssland har under mer än ett decennium gjort stora ansträngningar för att bygga upp sin militärmakt. FOI har tydligt informerat om det, bland annat i den här rapporten. Ryssland har också i bland annat Georgien 2008, men fortfarande i östra Ukraina visat att de är beredda att använda sin militärmakt för att få igenom sin vilja.

Att verkligheten ser så ut verkar på en del håll inte ha trängt igenom. Region Gotland överklagar länsstyrelsens beslut om att tillmötesgå Försvarsmaktens önskemål om att återta övningsverksamheten vid Tofta skjutfält. Hästägare utanför Trollhättan har fått länsstyrelsen att besluta att Trollhättans flygplats endast får ha 30 (trettio) flygplansrörelser per år, och då endast mellan klockan 7 och 13, samt informeras via sms! Och det här är endast ett axplock.

Det är självklart att när Försvaret ska återuppbygga sin förmåga att försvara Sveriges frihet så kommer det att kosta. Och det kommer att kosta inte endast pengar, men också att svenskar ibland får göra något avkall på den lugna tillvaro som vi har njutit under de senaste decenniet. 

Trygga Lidingö!

Daniel Källenfors och jag skrev insändare i Lidingö tidning. 

Vi bor i en bra del av Sverige. Fantastisk natur och närhet till storstaden Stockholm med allt den har att erbjuda. Lidingö är också ett relativt tryggt område, i alla fall när man jämför med många andra områden runt Stockholm. Men allt är inte positivt.

Sverige är betydlig mer otryggt än andra europeiska länder. Enligt Eurostat har Sverige flest stölder i förhållande till befolkningsmängd, jämfört med andra länder i Europa. Även på Lidingö märker vi av den utvecklingen. Stölder och inbrott har drabbat många, framför allt villaägare men sker även i flerbostadshus. Internationella kriminella ligor misstänks i flera fall ligga bakom inbrotten. Även våra båtklubbar är hemsökta av dessa ligor. Många kan vittna om de problem och otrygghet som finns på ön, inte minst bland barn och ungdomar. Det kan vara alltifrån alkohol som säljs till minderåriga till knarklangning, både av och till ungdomar. Kvinnor och äldre som av rädsla inte vågar röra sig fritt på ön, framför allt inte under dygnets mörka timmar.

Enligt senaste trygghetsmätningen från Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, är nästan en tredjedel Lidingöborna oroliga för bostadsinbrott. Under 2017 hade vi över 150 bostadsinbrott, mer än 200 fall av misshandel och 130 fall av olaga hot. För att motverka brottslighet krävs många olika insatser. Det kan vara alltifrån grannsamverkan och nattvandring till skola och socialtjänst som har viktiga uppgifter i framför allt det förebyggande arbetet. Men till syvende och sist så krävs också att det finns poliser och här går utvecklingen åt fel håll.

Det här är oacceptabelt. Om Lidingö hade haft samma antal poliser per 1000 innevånare som genomsnittet i Sverige, skulle vi ha haft 95 poliser på Lidingö. Idag har vi endast ett fåtal kommunpoliser som arbetar deltid med Lidingö och i övrigt får vi förlita oss på länets gemensamma resurser med begränsad lokalkännedom.

Vi vill att den lokala polisen skall stärkas. Lidingöborna har rätt till trygghet, både till egendom, liv och hälsa.

Skytteansk professor med demokratiproblem

Innehavaren av skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet, Li Bennich-Björkman, begår en understreckare i SvD om identitetspolitik. Utan formell bakgrund i statskunskap men med ett intresse för samhälle och politik är jag dock något förundrad över innehållet. Det bärande budskapet - att inte endast åsikter, men grupptillhörighet ska anses ha politisk relevans går att ha olika åsikter om. Det resonemang som förs i understreckaren är iofs nyanserat, men konsekvenserna av identitetspolitiken är som bekant förskräckande. Dessa erfarenheter viftas snabbt, kanske alltför snabbt, undan. Parallellen kan dras till hur dysfunktionellt socialism och kommunism fungerat varje gång dessa (enligt somliga - utomordentliga) ideologier prövats i verkligheten.

Men det finns även ett par märkliga resonemang i själva texten. Det första avser begreppen konflikt- respektive samförståndsdemokrati. Konfliktdemokrati beskrivs som "Sedan kapitalismens genombrott, och delvis som en konsekvens därav, är det konfliktdemokratin som kommit att dominera i västvärlden. ­Intressena i ett samhälle ses som i grunden motstridiga, precis som de är mellan säljare och köpare på en marknad." 

Att intressena på en marknad mellan köpare och säljare beskrivs som i grunden motstridiga är ju helt fel. Själva grunden för marknadsekonomin är friheten att komma överens med andra, ingå avtal. Och att var och en fritt äger att ingå de avtal som ligger i ens eget intresse. Om något av två parter inte anser sig ha någon fördel av att ingå ett avtal på en fri marknad, blir det inget avtal. Per definition finns alltså ett gemensamt intresse så snart ett avtal ingås. Processen som leder fram till ett avtal brukar ofta benämns förhandling. Under förhandlingen man för en dialog om vilka intressen respektive part har, för att i bästa fall hitta intressen som sammanfaller. Ibland förekommer det under förhandlingar att ena eller bägge parterna kommer till insikt om att de har andra intressen än de hade när förhandlingen inleddes. Inom företag brukar de som ägnar sig åt detta benämnas affärsutvecklare. I grunden handlar det ju om att förstå vad man ska erbjuda andra (på en marknad benämnda kunder) som bättre överensstämmer med de intressen andra har. Denna flexibilitet i förhandlingar gör att man kan sluta fler, för båda parter, intressanta överenskommelser. Det är minst sagt häpnadsväckande att en professor i statskunskap inte har ens denna grundläggande förståelse för marknadsekonomins funktionssätt. Det andra resonemanget som inte verkar helt självklart färdigtänkt är sammanblandningen av å ena sidan vad som är deltagarnas respektive intresse med å andra sidan formerna för hur demokratiskt styrelseskick utövas. Detta blir tydligt när professorn argumenterar för överläggningsdemokrati och de svagheter som denna form för demokratisk styrning är behäftad med "Samförståndsdemokratin – som så småningom i hennes senare arbeten kommer att kallas deliberative democracy ("överläggningsdemokrati") – är svår. Ojämlikheten, i kognitiva, sociala och ekonomiska avseenden, avspeglar sig – både i Selby och på Helpline – i vilka som talar och vilka som tiger. Den avspeglar sig i vilka som blir lyssnade på, och därmed får mer inflytande över besluten. Så är det överallt, så ser världen ut. Men om intressena är förhållandevis sammanfallande, menar Mansbridge, så spelar den ofrånkomliga ojämlikheten mindre roll. Då är de vältaliga också representanter för dem som tiger i församlingen.". 
Att argumentera för en demokratiform som i stormötesform fattar beslut framstår som minst sagt märkligt. Än märkligare blir det när professorn försöker argumentera för att ojämlikheten mellan olika människor i stormöten egentligen inte spelar någon roll, eftersom de vältaliga underförstått också representerar de mindre vältaliga. De mest stötande i resonemanget är när texten dessutom legitimerar att de vältaliga som ställer sig upp och påstår sig tala för en viss grupp ska accepteras - inte underförstått, utan explicit - som företrädare för en viss grupp, utan att ha fått något som helst mandat att företräda den gruppen. 
Från egna erfarenheter från många års politiskt engagemang, är min uppfattning att detta förhållningssätt lämnar fältet fritt för vältaliga demagoger som, i värsta fall, med olika former av mindre trevliga påtryckningar får en församling att böja sig. Det är raka motsatsen till den reflekterande och ibland långsamma process om ger alla möjlighet att vara delaktiga - inte endast de vältaliga och inte endast de som utsett sig själva att företräda en grupp.
När världen omkring oss i allt större utsträckning befolkas av ledare som med enkla budskap om gruppegoistiskt tänkande fångar väljare, skulle vi vara betjänta av en akademi som erbjuder en motkraft - inte ger legitimitet åt dessa. Om denna text är representativ för statskunskapen som akademiskt forskningsområde, finns anledning att vara rejält orolig för framtiden. 

Verkligheten kräver att vi talar volymer - det bådar gott för valrörelsen och för landet

Det är 2018. Det är valår. En av de frågor som många som kräver svar inför valet är hur en fungerande migrationspolitik ska se ut. Uppenbarligen fungerade inte den politik som fördes innan 2015, vilket troligen kommer att vara avgörande för många väljares beslut på valdagen. Företrädare för allt fler partier börjar nu anamma synsättet att ett fungerande flyktingmottagande kräver förutsägbarhet. Det anmärkningsvärda inträffar nu att en ledande företrädare för MP, kommunalrådet Nils Karlsson, officiellt förespråkar ett rent kvotsystem. Lika anmärkningsvärt är att han bereds plats i den etablerade vänstertidskriften ETC.

"Vare sig vi vill prata om volymer eller inte så måste vi nog göra det. Sverige kan vara ett lysande ljus vad gäller flyktingmottagande om vi vill. Om vi ger vårt land möjligheten att planera för mottagandet, för integrationen, för framtiden. Vi måste våga räkna på hur många vi kan hjälpa hur snabbt. Det måste kunna fattas politiska beslut om detta. Hösten 2015 lärde oss att det finns en gräns för hur mycket vi klarar, men den lärde oss också att den gränsen är långt högre än vad alarmisterna alarmerat om. Sverige bör övergå till ett kvotsystem. Först genom ett kvotsystem följer den förutsägbarhet, och möjlighet till jämställdhet i mottagandet, som ett fungerande system kräver."

Citatet ger iofs inte hela bilden. Nils Karlsson framför bl a uppfattningen att Sverige bör ha ett mottagande om minst 50.000 flyktingar per år. Om det är realistiskt eller inte, går det att ha olika uppfattning om. Det är dock ett sundhetstecken att företrädare för allt fler partier talar i termer av "fungerande mottagande", i stället för att hänvisa till att Sverige är bundet av internationella konventioner som inte ger något manöverutrymme att styra volymerna. Det bådar gott för valrörelsen och för landet att det i samtliga riksdagspartier, utom V, nu finns ledande företrädare som talar om förutsägbarhet och bra mottagande. Det ger trygghet för de flyktingar som tas emot och trygghet för oss som redan bor i Sverige.

Jag vill kandidera för moderaterna!

Jag vill kandidera för moderaterna till kommunfullmäktige på Lidingö och landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Min politiska erfarenhet på kommunal nivå är gedigen. Jag har suttit i nämnder med ansvar alltifrån mjuka frågor som utbildning, barnomsorg, socialtjänst och äldreomsorg till hårda, tekniska frågor som vägar och parker, vatten och avlopp, avfallshantering och fastighetsförvaltning. Jag har också erfarenhet av åtta år som nämndordförande, sex år som vice nämndordförande och har flera mandatperioder varit ledamot i både kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Jag har dessutom varit ledamot i landstingets beredning för e-hälsa - ett nyckelområde för framtidens sjukvård.

Jag vill använda den erfarenheten för att leverera regeringsduglighet.

Utmaningarna är många: En åldrande befolkning ska få en god äldreomsorg, skolan ska erbjuda alla barn - oavsett bakgrund - god undervisning, sjukvården öka tillgängligheten trots växande befolkning. Om landet ska hålla ihop och medborgarna känna trygghet, krävs det att kommuner och landsting klarar sina kärnuppgifter.

Vi behöver därför mer av klassisk moderat politik och mindre av mediala fyrverkerier.

Lidingö har några av Sveriges bästa skolor och god äldreomsorg. Stockholms län har mycket hög sjukvårdskvalitet. Det ska vi ha, även framgent.