Den stabilitet som en konstitutionell monarki medför är något som sällan får plats i det dagliga nyhetsflödet, och inte ens i mer reflekterande statsvetenskapliga analyser. Det är inte personerna i sig som står för stabiliteten. Det viktiga är inte den eventuella kompetens, eller brist på kompetens, som den person som monarken vid varje tillfälle besitter. I andra länder har medlemmar av kungahuset gjort bort sig rejält, men trots detta är monarkin fortfarande ohotad, t ex i Storbrittanien.
Det viktiga är att monarkin som institution är något som finns, oberoende av valutgångar, modeväxlingar och politiska trender. Den stabilitet som detta medför skulle knappas gå att uppnå i ett republik. Monarken, oavsett politisk färg på sittande regering, är en samlande symbol för hela svenska folket.
Att vara en samlande symbol är något en vald president skulle kunna sträva efter, men med den politiska plattform som skulle vara nödvändig för att driva en valkampanj, knappast skulle vara möjligt att uppnå. Det vore nog snarare så att en maktlös president som försökte driva frågor som utgick från hans eller hennes politiska plattform skulle snarast uppfattats som konfrontativ och splittrande. Om presidenten i stället skulle försöka verka gränsöverskridande i relation till sina politiska motståndare, skulle han eller hon därmed distansera sig från sina anhängare. En splittrande, snarare än en samlande institution.
Betydelsen av officiella symboler är nog underskattad. Den totalt rationella och strikt logiska människan existerar i akademiska avhandlingar, men i verkligheten har vi både hjärta och hjärna. Ett bra fungerande samhälle som behöver både rationellt fungerande beslutsprocesser, likväl som samlande symboler. Monarkin är en sådan.
0 comments:
Skicka en kommentar