Digitalisering för alla - stoppa digitaliseringen!

I Sverige brukar vi ofta vara stolta över att vi är ett land i digitaliseringens framkant. Vi har företag som Ericsson och Spotify. Vi har ett digitaliserat tjänsteutbud, både från företag och det offentliga. Betalningar sköter vi enkelt, sedan mer än ett decennium på nätet med Bank-ID och sedan några år med Swish. Vi är många som är tacksamma för 1177 där vi enkelt kan boka tid och förnya recept.

Men digitaliseringen når inte alla. Dino Viscovi vid Linnéuniveritet skriver i SvD understreckare https://www.svd.se/var-fjarde-70-plussare-utanfor-e-samhallet om hur många, eller snarare hur få, äldre som är med på digitaliseringståget. Det är skrämmande att läsa. En fjärdedel av de som fyllt 70 år kan inte boka tid via 1177. En tredjedel kan inte hantera Bank-ID. Färre än hälften kan betala parkering eller köper tåg- eller flygbiljetter med smartphone. Och även om det här i någon mån kommer att ändras när vi alla blir äldre, så kvarstår att åldrande medför ofta att man tappar kompetens man hade tidigare. Dessutom kommer ny teknik med all sannolikhet medföra att om någon generation kommer dagens smartphone att vara lika omodern som den första, tegelstensstora mobiltelefonen.

När en stor del av medborgarna inte klarar av använda modern digital teknik, måste det rimliga vara att stanna upp och fundera: Vad håller vi på med? Hur ska digitaliseringen genomföras så att även äldre och personer med nedsatt funktionsförmåga har tillgång till självklara samhällstjänster? Att kunna betala för parkering eller boka tid för vaccinering mot Corona ska självklart vara tillgängligt, även om man inte har smartphone eller Bank-ID.

Det kommer att krävas en hel del nytänkande för att digitaliseringen ska fungera för alla, även för den som inte kan ta del av den nyaste tekniken. Innan det har tänkts klart, så bör både det offentliga och företag vara väldigt försiktiga med att snabbt ta bort gamla och väl fungerande men ”omoderna” tjänster.

Digitaliseringen är viktig för utvecklingen men den måste genomföras klokt. Gör därför ett tillfälligt stopp på digitaliseringståget för att fundera på framtiden. Framtidens digitaliseringståg ska vara ett tåg där alla som vill ska kunna åka med. Ingen skall behöva bli kvarlämnad på perrongen!

Staffan Strömbäck,
Moderat senior, riksdagskandidat Stockholms län

Gängkriminellas rätt att vistas i Sverige - eller inte

Moderaterna har i ett tio-punktprogram föreslagit att den som kan förväntas begå vissa typer av brott ska utvisas, utan att det behöver finnas en fällande dom. Det är en rimlig tingens ordning.

En självklarhet till att börja med: Det är inte en mänsklig rättighet att få vistas i landet Sverige. Rättigheten att få vistas i Sverige är absolut endast för svenska medborgare, ej för andra. För andra än svenska medborgare är rättigheten villkorad. Sverige beslutar, genom lagstiftning eller genom att ansluta sig till internationella överenskommelser om vilka regler som gäller för andra än svenska medborgare.

Idag har Sverige stora problem med kriminella gäng och klaner. Tryggheten för Sveriges medborgare kanske den viktigaste av statens kärnuppgifter, och när tryggheten är hotad bör åtgärder vidtas. Det är då rimligt att förändra lagstiftningen för att minska skjutningar, bombdåd, hot och bidragsbedrägerier.

Moderaternas förslag är grundat i samma principer som gäller före ankomst till Sverige, t ex vid viseringsbestämmelser, och efter ankomst till Sverige, t ex i lagen om särskild utlänningskontroll, LSU.

Före ankomst till Sverige sker detta t ex genom att Sverige kräver visum för medborgare från ett stort antal länder. Avslag medför att personen ej får tillstånd att resa till Sverige. Beslutet fattas ej av domstol och behöver heller inte grundas på att personen är dömd för brott, varken i svensk eller utländsk domstol.

Efter ankomst till Sverige kan en person utvisas efter prövning enligt lagen om särskild utlänningskontroll, LSU. Beslut om utvisning behöver inte grundas i att personen är dömd för brott. Det är samma juridiska verktyg som moderaterna nu föreslår ska kunna användas mot gängkriminella. Liknande bestämmelser finns i andra västländer, såvitt jag förstått bl a Kanada. Minsta övertramp, även efter tio år, så åker man ut.

Om man vill söka medborgarskap, och därmed ha ovillkorlig rätt att vistas i Sverige, borde självklart t ex språkkunskaper, insikt i landets lagar och historia samt vandel prövas. Passerar man den prövningen - välkommen som fullvärdig medborgare. Ungefär som det funkar i Kanada, borde funka även här.

 

Sveriges frihet är viktigast - och då måste även vår bekvämliget stå tillbaka

Det har nog inte undgått någon att Försvarsmakten går mot en period av tillväxt. Som försvarsvän anser jag självklart att det är bra, inte för att det är trevlig med fler soldater och sjömän men för att läget i omvärlden tyvärr kräver det. Sveriges förmåga att stå emot ett angrepp, oavsett om det är ett väpnat angrepp eller det kommer i någon annan form, har en historisk mycket låg nivå. 

Ryssland har under mer än ett decennium gjort stora ansträngningar för att bygga upp sin militärmakt. FOI har tydligt informerat om det, bland annat i den här rapporten. Ryssland har också i bland annat Georgien 2008, men fortfarande i östra Ukraina visat att de är beredda att använda sin militärmakt för att få igenom sin vilja.

Att verkligheten ser så ut verkar på en del håll inte ha trängt igenom. Region Gotland överklagar länsstyrelsens beslut om att tillmötesgå Försvarsmaktens önskemål om att återta övningsverksamheten vid Tofta skjutfält. Hästägare utanför Trollhättan har fått länsstyrelsen att besluta att Trollhättans flygplats endast får ha 30 (trettio) flygplansrörelser per år, och då endast mellan klockan 7 och 13, samt informeras via sms! Och det här är endast ett axplock.

Det är självklart att när Försvaret ska återuppbygga sin förmåga att försvara Sveriges frihet så kommer det att kosta. Och det kommer att kosta inte endast pengar, men också att svenskar ibland får göra något avkall på den lugna tillvaro som vi har njutit under de senaste decenniet. 

Trygga Lidingö!

Daniel Källenfors och jag skrev insändare i Lidingö tidning. 

Vi bor i en bra del av Sverige. Fantastisk natur och närhet till storstaden Stockholm med allt den har att erbjuda. Lidingö är också ett relativt tryggt område, i alla fall när man jämför med många andra områden runt Stockholm. Men allt är inte positivt.

Sverige är betydlig mer otryggt än andra europeiska länder. Enligt Eurostat har Sverige flest stölder i förhållande till befolkningsmängd, jämfört med andra länder i Europa. Även på Lidingö märker vi av den utvecklingen. Stölder och inbrott har drabbat många, framför allt villaägare men sker även i flerbostadshus. Internationella kriminella ligor misstänks i flera fall ligga bakom inbrotten. Även våra båtklubbar är hemsökta av dessa ligor. Många kan vittna om de problem och otrygghet som finns på ön, inte minst bland barn och ungdomar. Det kan vara alltifrån alkohol som säljs till minderåriga till knarklangning, både av och till ungdomar. Kvinnor och äldre som av rädsla inte vågar röra sig fritt på ön, framför allt inte under dygnets mörka timmar.

Enligt senaste trygghetsmätningen från Brottsförebyggande Rådet, BRÅ, är nästan en tredjedel Lidingöborna oroliga för bostadsinbrott. Under 2017 hade vi över 150 bostadsinbrott, mer än 200 fall av misshandel och 130 fall av olaga hot. För att motverka brottslighet krävs många olika insatser. Det kan vara alltifrån grannsamverkan och nattvandring till skola och socialtjänst som har viktiga uppgifter i framför allt det förebyggande arbetet. Men till syvende och sist så krävs också att det finns poliser och här går utvecklingen åt fel håll.

Det här är oacceptabelt. Om Lidingö hade haft samma antal poliser per 1000 innevånare som genomsnittet i Sverige, skulle vi ha haft 95 poliser på Lidingö. Idag har vi endast ett fåtal kommunpoliser som arbetar deltid med Lidingö och i övrigt får vi förlita oss på länets gemensamma resurser med begränsad lokalkännedom.

Vi vill att den lokala polisen skall stärkas. Lidingöborna har rätt till trygghet, både till egendom, liv och hälsa.

Skytteansk professor med demokratiproblem

Innehavaren av skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet, Li Bennich-Björkman, begår en understreckare i SvD om identitetspolitik. Utan formell bakgrund i statskunskap men med ett intresse för samhälle och politik är jag dock något förundrad över innehållet. Det bärande budskapet - att inte endast åsikter, men grupptillhörighet ska anses ha politisk relevans går att ha olika åsikter om. Det resonemang som förs i understreckaren är iofs nyanserat, men konsekvenserna av identitetspolitiken är som bekant förskräckande. Dessa erfarenheter viftas snabbt, kanske alltför snabbt, undan. Parallellen kan dras till hur dysfunktionellt socialism och kommunism fungerat varje gång dessa (enligt somliga - utomordentliga) ideologier prövats i verkligheten.

Men det finns även ett par märkliga resonemang i själva texten. Det första avser begreppen konflikt- respektive samförståndsdemokrati. Konfliktdemokrati beskrivs som "Sedan kapitalismens genombrott, och delvis som en konsekvens därav, är det konfliktdemokratin som kommit att dominera i västvärlden. ­Intressena i ett samhälle ses som i grunden motstridiga, precis som de är mellan säljare och köpare på en marknad." 

Att intressena på en marknad mellan köpare och säljare beskrivs som i grunden motstridiga är ju helt fel. Själva grunden för marknadsekonomin är friheten att komma överens med andra, ingå avtal. Och att var och en fritt äger att ingå de avtal som ligger i ens eget intresse. Om något av två parter inte anser sig ha någon fördel av att ingå ett avtal på en fri marknad, blir det inget avtal. Per definition finns alltså ett gemensamt intresse så snart ett avtal ingås. Processen som leder fram till ett avtal brukar ofta benämns förhandling. Under förhandlingen man för en dialog om vilka intressen respektive part har, för att i bästa fall hitta intressen som sammanfaller. Ibland förekommer det under förhandlingar att ena eller bägge parterna kommer till insikt om att de har andra intressen än de hade när förhandlingen inleddes. Inom företag brukar de som ägnar sig åt detta benämnas affärsutvecklare. I grunden handlar det ju om att förstå vad man ska erbjuda andra (på en marknad benämnda kunder) som bättre överensstämmer med de intressen andra har. Denna flexibilitet i förhandlingar gör att man kan sluta fler, för båda parter, intressanta överenskommelser. Det är minst sagt häpnadsväckande att en professor i statskunskap inte har ens denna grundläggande förståelse för marknadsekonomins funktionssätt. Det andra resonemanget som inte verkar helt självklart färdigtänkt är sammanblandningen av å ena sidan vad som är deltagarnas respektive intresse med å andra sidan formerna för hur demokratiskt styrelseskick utövas. Detta blir tydligt när professorn argumenterar för överläggningsdemokrati och de svagheter som denna form för demokratisk styrning är behäftad med "Samförståndsdemokratin – som så småningom i hennes senare arbeten kommer att kallas deliberative democracy ("överläggningsdemokrati") – är svår. Ojämlikheten, i kognitiva, sociala och ekonomiska avseenden, avspeglar sig – både i Selby och på Helpline – i vilka som talar och vilka som tiger. Den avspeglar sig i vilka som blir lyssnade på, och därmed får mer inflytande över besluten. Så är det överallt, så ser världen ut. Men om intressena är förhållandevis sammanfallande, menar Mansbridge, så spelar den ofrånkomliga ojämlikheten mindre roll. Då är de vältaliga också representanter för dem som tiger i församlingen.". 
Att argumentera för en demokratiform som i stormötesform fattar beslut framstår som minst sagt märkligt. Än märkligare blir det när professorn försöker argumentera för att ojämlikheten mellan olika människor i stormöten egentligen inte spelar någon roll, eftersom de vältaliga underförstått också representerar de mindre vältaliga. De mest stötande i resonemanget är när texten dessutom legitimerar att de vältaliga som ställer sig upp och påstår sig tala för en viss grupp ska accepteras - inte underförstått, utan explicit - som företrädare för en viss grupp, utan att ha fått något som helst mandat att företräda den gruppen. 
Från egna erfarenheter från många års politiskt engagemang, är min uppfattning att detta förhållningssätt lämnar fältet fritt för vältaliga demagoger som, i värsta fall, med olika former av mindre trevliga påtryckningar får en församling att böja sig. Det är raka motsatsen till den reflekterande och ibland långsamma process om ger alla möjlighet att vara delaktiga - inte endast de vältaliga och inte endast de som utsett sig själva att företräda en grupp.
När världen omkring oss i allt större utsträckning befolkas av ledare som med enkla budskap om gruppegoistiskt tänkande fångar väljare, skulle vi vara betjänta av en akademi som erbjuder en motkraft - inte ger legitimitet åt dessa. Om denna text är representativ för statskunskapen som akademiskt forskningsområde, finns anledning att vara rejält orolig för framtiden. 

Verkligheten kräver att vi talar volymer - det bådar gott för valrörelsen och för landet

Det är 2018. Det är valår. En av de frågor som många som kräver svar inför valet är hur en fungerande migrationspolitik ska se ut. Uppenbarligen fungerade inte den politik som fördes innan 2015, vilket troligen kommer att vara avgörande för många väljares beslut på valdagen. Företrädare för allt fler partier börjar nu anamma synsättet att ett fungerande flyktingmottagande kräver förutsägbarhet. Det anmärkningsvärda inträffar nu att en ledande företrädare för MP, kommunalrådet Nils Karlsson, officiellt förespråkar ett rent kvotsystem. Lika anmärkningsvärt är att han bereds plats i den etablerade vänstertidskriften ETC.

"Vare sig vi vill prata om volymer eller inte så måste vi nog göra det. Sverige kan vara ett lysande ljus vad gäller flyktingmottagande om vi vill. Om vi ger vårt land möjligheten att planera för mottagandet, för integrationen, för framtiden. Vi måste våga räkna på hur många vi kan hjälpa hur snabbt. Det måste kunna fattas politiska beslut om detta. Hösten 2015 lärde oss att det finns en gräns för hur mycket vi klarar, men den lärde oss också att den gränsen är långt högre än vad alarmisterna alarmerat om. Sverige bör övergå till ett kvotsystem. Först genom ett kvotsystem följer den förutsägbarhet, och möjlighet till jämställdhet i mottagandet, som ett fungerande system kräver."

Citatet ger iofs inte hela bilden. Nils Karlsson framför bl a uppfattningen att Sverige bör ha ett mottagande om minst 50.000 flyktingar per år. Om det är realistiskt eller inte, går det att ha olika uppfattning om. Det är dock ett sundhetstecken att företrädare för allt fler partier talar i termer av "fungerande mottagande", i stället för att hänvisa till att Sverige är bundet av internationella konventioner som inte ger något manöverutrymme att styra volymerna. Det bådar gott för valrörelsen och för landet att det i samtliga riksdagspartier, utom V, nu finns ledande företrädare som talar om förutsägbarhet och bra mottagande. Det ger trygghet för de flyktingar som tas emot och trygghet för oss som redan bor i Sverige.

Jag vill kandidera för moderaterna!

Jag vill kandidera för moderaterna till kommunfullmäktige på Lidingö och landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Min politiska erfarenhet på kommunal nivå är gedigen. Jag har suttit i nämnder med ansvar alltifrån mjuka frågor som utbildning, barnomsorg, socialtjänst och äldreomsorg till hårda, tekniska frågor som vägar och parker, vatten och avlopp, avfallshantering och fastighetsförvaltning. Jag har också erfarenhet av åtta år som nämndordförande, sex år som vice nämndordförande och har flera mandatperioder varit ledamot i både kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Jag har dessutom varit ledamot i landstingets beredning för e-hälsa - ett nyckelområde för framtidens sjukvård.

Jag vill använda den erfarenheten för att leverera regeringsduglighet.

Utmaningarna är många: En åldrande befolkning ska få en god äldreomsorg, skolan ska erbjuda alla barn - oavsett bakgrund - god undervisning, sjukvården öka tillgängligheten trots växande befolkning. Om landet ska hålla ihop och medborgarna känna trygghet, krävs det att kommuner och landsting klarar sina kärnuppgifter.

Vi behöver därför mer av klassisk moderat politik och mindre av mediala fyrverkerier.

Lidingö har några av Sveriges bästa skolor och god äldreomsorg. Stockholms län har mycket hög sjukvårdskvalitet. Det ska vi ha, även framgent.

Välfärdssamhällets ofrivilliga dödgrävare

Blev i morse åhörare till en person som, sannolikt utan att själv förstå det, tillhör välvärdssamhällets ofrivilliga dödgrävare.

Mannen satt på tunnelbanan och berättade där för en bekant om familjens förberedelse för att få barn. Av berättelsen framgick att familjen redan har ett barn och att denna gång väntas tvillingar. Som ett led i förberedelserna hade mannen tillsammans med tvillingarnas blivande moder gått kurs. Kursen, möjligen arrangerad av kommunen och finansierad med skattemedel, var specifikt inriktat mot blivande tvillingföräldrar.

På kursen hade mannen bland annat fått lära sig att söka dispens för att få ha det redan existerande barnet full tid på förskola när tvillingarna kommit till världen. Det var inte så - vilket mannen nämnde - att han eller barnets moder trodde att de skulle vilja ha barnet på förskola mer än de 30 timmar som kommunen medger under föräldraledighet. (Redan dessa 30 timmar är f ö dubbelt de 15 timmar som lagar och förordningar ger föräldralediga rätt till.) Men han hade fått lära sig på kursen att "det är ju bra att ha möjligheten att ha barnet där 40 timmar, om man någon gång skulle behöva."

Förhållningssättet att "det kostar ju inte mig något, så jag kan ju boka upp tiden" är synnerligen provocerande. Tyvärr är beteendet inte avgränsat till en man på i en tunnelbanevagn i Stockholm, men dyker upp allt som oftast hos personer som inte kan eller vill se konsekvenserna av sitt agerande. Om beteendet blir tillräckligt utbrett leder det med all sannolikhet till att förtroendet för välfärdssystemen undergrävs. Lika självklart kommer viljan att med skatteinbetalning bidra till systemet att minska.

Vad den här mannen sannolikt inte tänker på, eller möjligvis inte bryr sig om, är att om hans "det är bra att ha"- attityd medför en belastning på de offentliga utgifterna. Visserligen är skillnaden mellan 30 och 40 eller - om han maxar tiden - 50 timmar inte någon kostnad som medför att kommunens ekonomi kommer att gå i kras. Men det som händer är att förskolan kommer att få pengar för personal som inte behövs eftersom hans barn för det mesta, möjligtvis aldrig, inte kommer att utnyttja tiden. Dessa pengar kommer då att tas någon annan stans ifrån och kommer därmed inte komma någon annan behövande till del. Det kan handla om att barn i behov av särskilt stöd inte får lika mycket stöd som det skulle behöva, att maten blir lite sämre på skolor och förskolor, att löneutvecklingen för lärarna inte blir så bra eller att det blir något lägre bemanningsgrad på äldreboenden i kommunen. Eller omöjliggöra en skattesänkning som gör det möjligt för en barnfamilj med begränsade resurser att får råd med en ny cykel till ena barnet eller en extra resa för att hälsa på morföräldrarna.

Detta är att ställa grupper mot varandra men det är faktiskt kärnan i det politiska uppdraget - att fördela de tillgängliga skattemedlen på klokast möjligt sätt.

Socialdemokraten Gustaf Möller påstås ha myntat uttrycket "varje förslösad skattekrona är en stöld från folket". Det var sant för sjuttio år sedan och det är sant idag.

Österrike valde bort pest, men fick kolera

När Österrike 2016 valde president var många oroade för att den högerpopulistiske kandidaten låg bra till i opinonsundersökningarna. Det blev också kraftiga reaktioner när han vann valet. På grund av missar i valprocesssen gjordes valet om och den f d gröne politikern Alexander van der Bellen vann. Något som fick många, inklusive mig själv, att dra en lättnadens suck.

Men nu visar det sig att Alexander van der Bellen är lika förvirrad i sitt förhållningssätt till symboler för kvinnoförtryck som en del av miljöpartiets företrädare i Sverige. Han har framfört det måttligt attraktiva förslaget att alla kvinnor i Österrike ska bära slöja för att motverka islamofobi.

En symbol för kvinnans underkastelse inte ska påtvingas någon kvinna, vare sig genom lagstiftning eller annan påverkan. Det förekommer i t ex Iran och Saudiarabien. Att inte göra det i Österrike borde vara självklart för en ledande politiker i en västerländsk demokrati.

Det är allvar nu

Det är inte någon nyhet att säkerhetsläget i Sveriges närhet är sämre än vid något tillfälle sedan murens fall, för nästan trettio år sedan. Vår närmaste stormaktsgranne Ryssland har genomgått en utveckling som bäst kan beskrivas som en parabel. För tjugo år sedan var Ryssland en gryende demokrati med ambitioner att ta steget in i kretsen av anständiga länder som bygger samarbetet på fri handel och fredlig konkurrens. I dag är Ryssland en stat med auktoritärt toppstyre och geopolitiska maktambitioner som man driver igenom med militärt våld, där man så finner lämpligt.


Våra närmaste grannländer, både i väst och syd, har dragit konsekvenserna av detta. Samtliga baltiska stater har eller avser öka försvarsanslagen till 2% av BNP eller mer och även den ekonomiska stormakten Tyskland har uttryckt liknande ambitioner. Dessa satsningar görs med kortare eller längre tidsperspektiv, men är i samtliga fall åtaganden som ligger i linje med Natos beslut om 2% av BNP som riktvärde för samtliga medlemsländer.
Vid säkerhetskonferensen Lennart Meri Conference 2017 deltog bland annat Carl Bildt (presentation överflödig) och Karlis Neretkis (generalmajor, pensionerad). Där gavs information om att baltstaterna nu dammsuger marknaden på begagnade stridsfordon. Estland, Lettland och Litauen bedömer att läget är sådant att det inte är tid för utredningar, studier eller beredningar. De handlar.
Vad gör vi i Sverige? Under 2017 får Försvarsmakten en del av 500 miljoner i extra anslag, som även ska gå till att förbättra kommuner och andra myndigheters försvarsförmåga.
Det förs enligt medai diskussioner om att i höstbudgeten tillföra mellan 6 - 15 miljarder (betallänk, men beloppen synliga utan betalning). Beroende på vad utfallet blir, så kommer Sverige att öka försvarsutgifterna med mellan 0,05 och 0,15 % av BNP.
En ny försvarberedning har tillträtt. De har börjat arbeta, med siktet inställt på att riksdagen 2020 ska kunna fatta ett nytt försvarsbeslut.
Ställt emot omvärldsutvecklingen och vad i stort sett samtliga våra närmaste grannländer gör, framstår det som helt otillräckligt.
I och med att Sverige (ännu inte) är medlem i Nato och därmed inte kan räkna med att alliansen kommer till hjälp vid en militär konflikt, borde riktvärdet för Sverige egentligen vara högre än 2%. Allt mindre än en tydligt och tidsatt målsättning att Sverige ska satsa minst 2% av BNP på försvaret kommer att medföra osäkerhet om Sveriges vilja att ta ansvar för säkerheten i vårt närområde.


Det är allvar nu.

Det borde inte vara så svårt

Nu väntar en ny våg av diskussion om hur att bemöta de som vill förändra vårt demokratiska rättssamhälle till något annat.

Tycker inte att det är så svårt, egentligen.
- Alla som vistas i Sverige har att följa svensk lag.
- Alla är lika välkomna att vistas i och att flytta till Sverige som andra människor, med eller utan religiös tro. Både det offentliga och civilsamhället har dessutom att vinna på att dessa - liksom alla andra som vistas i Sverige - anpassar sig till de normer som gäller i landet, alltifrån hur man hälsar till jämställdhet och sexualitet.
- Alla som argumenterar mot och undergräver den öppna, demokratiska rättsstaten, inklusive politiska islamister, ska bekämpas med ord och ska självklart inte understödjas av det offentliga eller få skattefinansierade bidrag.
- Alla som vill förändra vårt samhälle med våld, inklusive våldsbejakande islamister, ska bekämpas med rättsstatens alla medel, inom ramen för statens våldsmonopol. Om lagar behöver ändras för att möts nya typer av hot, finns det demokratiska processer för detta.

Juluppropet. eller Vad ska en god kristen göra? eller Dubbelfel i ett gott syfte

Jag tror att du handlar i Jesu anda om du ger allt du äger till de fattiga. Eller åker till Jordanien och jobbar som volontär i ett flyktingläger om du tror att detta är det bästa sättet att hjälpa.

Jag tror däremot att det finns begränsat med stöd i Bibeln för att du, med det kristna budskapet som grund, kan ta av någon annan för att göra det du anser gott. Personen du tar ifrån har måhända en annan uppfattning om vad som är gott. Det är här politiken (kejsaren på Jesu tid) kommer in, som beskattar och fördelar. 

Det är en fundamental skillnad mellan att själv göra något, respektive att föreskriva hur någon annan ska agera. Kyrkan kan och bör självklart hjälpa de utsatta människor som man kommer i kontakt med, lika väl som kyrkan både kan och bör uppmana sina medlemmar att handla i kristen anda för att hjälpa sin nästa. Jag ser heller inte något problem med att kyrkan manar den världsliga makten att göra vad den kan för att hjälpa utsatta människor.

Men när kyrkan gör specifika uttalanden om HUR denna hjälp bör utformas, till vilka den ska ges och under vilka förutsättningar, då har man gått in på den arena som i ett sekulärt samhälle är förbehållet politiken. Och politiska förslag ska värderas från deras genomförbarhet och konsekvenser i ett helt samhällsperspektiv och ställt emot andra prioriteringar. 

Det är inte självklart att det bästa goda är att locka människor till långa och farliga resor som ofta bidrar till att finansiera kriminella organisationer. Det är heller inte självklart att det bästa goda är att använda våra skattemedel för att erbjuda de människor som lyckas ta sig till Sverige en svensk levnadsstandard, i stället för att använda dessa medel för att hjälpa till att skapa drägligare förhållanden i flyktingläger runt om i världen. Och det går säkert att hitta många andra, både angelägna och viktiga, sätt att använda våra skattemedel för att göra gott. 

Det är många och svåra prioriteringar. I Sverige har vi en ordning där politiker fattar beslut om prioriteringarna och sedan, i alla fall ibland, får politikerna också ta ansvar för konsekvenserna.

Svenska Kyrkan gör, enligt min mening, dubbelfel. Dels uttalar man sig om något som ligger utanför kyrkans kompetensområde, dels duckar man när det kommer frågor om genomförbarhet och prioriteringar. Man gör det säkert i ett gott syfte och sannolikt också i god tro - att detta är bästa sättet att hjälpa dessa utsatta som flyr från krig och utsatthet, men undergräver därmed sin egen trovärdighet som bärare av ett religiöst och inte ett politiskt budskap. Det är synd. 

Lidingös Liberaler bygger på tunn is

Ledande Liberala politiker på Lidingö skriver i SvD att "Moderat bostadspolitik blir dyr för lidingöborna". I sitt inlägg använder de begreppet "försörjningskvot", vilket betyder "hur många personer som försörjs av varje arbetsför kommuninnevånare", och där de som försörjs kan vara barn eller äldre. Jämförelser görs sedan med några andra kommuner i Stockholmsområdet, där andelen äldre och barn är mindre än på Lidingö. Detta används sedan som argument för att fler unga vuxna behövs, för att med skattemedel finansiera omsorgen om barn och äldre. Och slutsatsen är att det behövs mer bostadsbyggande på Lidingö för att attrahera fler unga vuxna.

Det finns två svagheter i Liberalernas resonemang. Den första är uppenbar. Unga vuxna har en tendens att skaffa barn. Så om det flyttar in fler unga vuxna, kanske det skulle medföra ett positivt kommunalekonomiskt netto de första åren, men sannolikt negativt snart därefter. Nu finns dock det kommunala skatte- och inkomstutjämningssystemet som eliminerar dessa effekter.

Vilket för över på den andra svagheten med Liberalernas argumentation - det kommunala skatte- och inkomstutjämningssystemet. Kommuner med många barn och gamla får kompensation för detta genom systemet. Exakt hur det fungerar finns det nog bara några få ekonomer som förstår, men systemet är utformat så att en hög andel barn eller äldre inte ska drabba den kommunala ekonomin. En kommun med många äldre får bidrag genom det här systemet, likaså om en kommun har en stor andel barn. Det finns många åsikter om det här är en bra tingens ordning, men det är de spelregler som gäller idag.

Det finns argument för att bygga mer likväl som argument för att bygga mindre, beroende på hur man vill se Lidingö utvecklas; som villastad med blandad bebyggelse av villor och flerfamiljshus, som expansiv närförort till Stockholm eller något annat.

Men kommunalekonomiska argument utgående från skattebas är nog ungefär lika hållbara som nattgammal is - i alla fall med nuvarande kommunala skatte- och inkomstutjämningssystem.

Moderat försvarspolitik går framåt - bit för bit

På eftermiddagen idag genomfördes ett moderat försvarsseminarium. På seminariet talade cheferna för armén och flygvapnet, Karl Engelbrektson och Mats Helgesson, om hur de ser på nuläget och utmaningarna framåt för deras respektive försvarsgrenar. (Marinchefen hade tyvärr förhinder, men Hans Wallmark som håller i aktiviteterna lovade att han ska inviteras vid nästa tillfälle.) Detta utifrån det försämrade säkerhetsläget och att det nya försvarsbeslutet har börjat genomföras från årsskiftet. 

Kristina Bergendal, vice chef på Must, beskrev hur underrättelsehotet mot Sverige ser ut och vilken utveckling hon ser när det gäller framtiden. Nyligen presenterades utredningen av Sveriges försvarspolitiska samarbeten inklusive Nato av ambassadör Krister Bringéus. Utredningen har väckt stor uppståndelse och Krister Bringéus redogörde för utredningens slutsatser. 

Alla föredragen var mycket intressanta, även om Krister Bringéus hade den i särklass mest humoristiska framställningen. 

Dagens spontana applåd kom när arméchefen fick frågan: "Klarar försvarsmakten av att absorbera de ökningar av försvarsanslaget som ni nu får? (Vilket har ifrågasatts av en del politiker på vänsterkanten)". Svaret var "Om jag skulle ställas inför situationen att få substantiellt ökade resurser så skulle jag anta den utmaningen". Och med lite eftertanke kan konstateras att svaret innehåller flera bottnar. 

Dagens kanske mest intressanta iakttagelse var det som inte uttalades - krav på en ny försvarsberedning. Varken Tomas Tobe eller Hans Wallmark sa något om behovet av en sådan. För oss som har följt både för- och efterspel till senaste försvarsbeslutet är det bara att tacka för. Det är inte ny beredning som behövs men framför allt ökade anslag. 


Med ett moderat krav på Nato-medlemskap, ska moderaterna självklart också ha som mål att Sverige ställer upp på det mål som Nato har bestämt att alla medlemmar ska ha: två procent av BNP till försvaret. 

Miljöpartist på villovägar - om flyktingmottagande och hållbart bostadsbyggande på Lidingö

Miljöpartisten Thomas Bengtsson försöker argumentera för att Lidingö som "rik kommun" ska bygga mer. För att få ordning i diskussionen kan det vara bra att känna till några saker som Thomas Bengtsson möjligen inte känner till, eller väljer att inte nämna.

TB: "Danderyd och Lidingö är ännu glesbebyggda enklaver mitt i Stockholmsregionen."

Lidingö är Stockholms regionens fjärde mest tätt befolkade kommun och Sveriges femte mest tätt befolkade kommun. Det finns alltså 284 kommuner i Sverige och 21 i Stockholms län som har lägre befolkningstäthet än Lidingö.

TB: "Den stora flyktingvågen nådde aldrig hit..."

Under den okontrollerade invandringen hösten 2015 etablerades akutboende för migranter på Lidingö, med med många engagerade och stöd från både ideella organisationer och Lidingö stad. Lidingö har till och med i dag tagit emot varje nyanländ som med stöd av (den iofs orimliga) tvångslagstiftningen har placerat på Lidingö.

TB: "Nu måste också rikemanskommunerna komma in i matchen och bygga ett samhälle för framtiden".

Vad som avses med "rikemanskommunerna" är inte helt klart. Men om Thomas Bengtsson tror att Lidingö är rikare än andra kommuner, så har han troligen missuppfattat hur det kommunala skatte- och inkomstutjämningssystemet fungerar. Om en Lidingöbo får högre inkomst, kommer det inte att påverka Lidingö stads skatteintäkter mer än vad det påverkar alla andra kommuners skatteintäkter. Om en höginkomsttagare flyttar till Lidingö kan det, i värsta fall, till och med medföra att Lidingö stad förlorar skatteintäkter. Att systemet får absurda konsekvenser är uppenbart för de flesta, men det saknas tyvärr majoritet i riksdagen för att åtgärda detta. Oavsett, så finns det inte mer pengar i den kommunala kassan på Lidingö än någon annanstans. Talet om "rikemanskommun" är retorik, utan förankring i verkliga förhållanden.

TB: "Det är dags att våga planera en hållbar stad."

Planeringen för en hållbar stad är just det som Lidingö gör. Ett ohämmat byggande blir inte hållbart, vilket inte minst 60-talets miljonprogram är ett skrämmande exempel på. Många av dessa är idag utanförskapsområden. Bostadsplaneringen för Lidingö innehåller nya bostäder, men på en rimlig och hållbar nivå. Vi vill inte bygga nya utanförskapsområden.

Lidingö stad har tagit och fortsätter att ta sitt ansvar. Men vi ska inte förstöra en fin kommun, bara för att tillgodose gränslösa expansionsideologer.

Regeringen och försvaret - ömsom vin och ömsom vatten

Enligt pressmeddelande har regeringen beslutat om utökning av den ekonomiska ramen för en helt nödvändig anskaffning av nytt signalspaningsfartyg är naturligtvis bra. Dock - om beslutet innebär att finansieringen ska ske inom oförändrad totalram för materielanskaffning, är det naturligtvis inte bra. Detta framgår inte av pressmeddelandet, men risk finns för det senare.

Vad som däremot verkar mycket märkligt är att försvaret själva inte får fatta beslut om att anskaffa utrustning för strid i mörker, eller för den delen tele- och datakommunikation. Framstår inte som helt självklart att de besluten blir bättre av att fattas av regeringen, än att försvarsmakten själva klarar ut dessa beslut.

Framtiden för Ekerö

Hemma igen efter ett intenstivt dygn med femton moderata vänner från Ekerö. Vi har arbetat med att forma politiken för Ekerö - med siktet inställt efter 2030.

Efter att hösten i fjol och början av 2013 har ägnats åt att samla intryck - lyssna, lyssna och lyssna - har vi nu börjat forma den vision som Ekerömoderaterna ser för Mälaröarna. Det är otroligt intressant och givande. Från vildvuxna och spretiga diskussioner när vi började för ett halvår sedan, kan vi nu börja se konturerna till den vision som vi vill ska bära Mälaröarna framåt. Men även en del mycket konkreta idéer om vad vi ska gå till val på 2014.

Där ryms alltifrån tankar på utveckling av centrum, kompetens inom äldreomsorg till idéer kring ungdomar och skola. Mer ska inte skrivas här - det vore att föregripa de fortsatta diskussionerna innan arbetet är färdigt. Men det är fanatstikt roligt att vi nu har kommit så här långt!

En moderat försvarspolitik för framtiden

Riksdagen beslutade 2009 att försvaret ”.. enskilt och tillsammans med andra..” skulle ha förmåga att ”…försvara hela Sverige..” samt ”… värna suveräna rättigheter och nationella intressen…”. Tidpunkten då försvaret skulle klara detta var 2019.

Redan två år efter beslutet, vid Folk och Försvars konferens i Sälen 2011, informerade ÖB om att det försvarsbeslut som fattats 2009 inte var finansierat för tidsperioden efter 2014. Han bedömde då att det saknades mellan 3 till 4 miljarder kronor per år under perioden 2015 till 2020. Det saknas framför allt medel till den nödvändiga omsättningen av materiel för att bibehålla ”konkurrenskraften” i den militärtekniska utvecklingen. Ett försvar som år 2020 har utrustning som var modern för tjugo eller trettio år sedan kan ju knappast anses trovärdigt.

Att dessutom övergången från värnplikts- till yrkesförsvar troligen blir avsevärt mer kostsam än den budget som riksdagen beviljat, valde ÖB att inte peka på. Men detta gör möjligen försvarets situation ännu svårare, och gör det i praktiken omöjligt att nå de av riksdagen beslutade målen.

Men - även om den av ÖB önskade utökningen av 3 till 4 miljarder skulle tillföras, återstår många brister att åtgärda. Till exempel saknas kvalificerat luftvärnsskydd för våra baser och annan viktig infrastruktur. Armén saknar bland annat moderna pansarvärnsvapen, broläggare för att medge övergång av vattendrag, underhållsförband och spaningssystem på brigadnivå. Marinen saknar kvalificerat luftvärn för sina ytstridsfartyg, likaså modern sjömålsrobot. Inom flygvapnet saknas vapen med längre räckvidd mot markmål, likaså möjligheten till spridning och skydd till ett större antal baser. Allt detta skulle alltså fortfarande saknas 2020, även om försvarsanslaget utökas med 3 till 4 miljarder från 2015 till 2019.

Sedan 2011 har dessutom försvarets ekonomiska situation förvärrats ytterligare. Regeringen beslutade 2012 att modernisera luftförsvaret med sextio Gripen-flygplan av typ E. Det är sannolikt en mycket angelägen åtgärd och nödvändig för att bibehålla den svenska luftförsvarförmågan, men den kostar också pengar. Under tidsperioden fram till 2020 kommer detta att kosta ungefär en miljard per år. Medel till detta fanns inte i försvarsbeslutet 2009, och det finns heller inte tilläggsanslag i beslutet om att köpa Gripen. De 200 – 300 miljoner som tillförs under de första tre åren, är helt otillräckligt.

Sammantaget har vi alltså nu en situation där

1. Riksdagen beslutade 2009 vilken förmåga försvaret ska ha 2019
2. Ansvarig myndighetschef, ÖB, meddelade 2011 att det saknades mellan 3 och 4 miljarder i perioden 2015 till 2019 för att genomföra försvarsbeslutet 2009
3. Regeringen har under 2012 fattat beslut om att försvaret ska anskaffa Gripen E-modell, vilket ytterligare belastar försvarsbudgeten med ungefär 1 miljard per år 2015 till 2019.
4. Försvaret är från och med 2015 underbudgeterat med 4 till 5 miljarder kronor per år.

Att det svenska försvaret efter snabba och, måhända endast delvis genomtänkta, beslut om övergång från värnplikts- till yrkesförsvar skulle stå inför stora utmaningar var uppenbart redan då beslutet fattades. Än värre blir det när den samhällsfunktion som är det yttersta medlet för att värna vår suveränitet och nationella intressen inte får de medel som myndighetschefen ÖB bedömer nödvändiga för att klara av riksdagen beslutade uppgifter. Den här situationen är helt otänkbar för vilken annan myndighet som helst. Tyvärr verkar det finnas en attityd hos en del ledande politiker att se försvaret som ett särintresse, jämställt med Villaägarnas riksförbund, LO eller PRO. Och att den attityden får genomslag vid behandlingen av försvarsfrågor.

Denna situation är inte hållbar. Sverige, och moderaterna, måste ha en försvarspolitik som är trovärdig. Den måste vara trovärdig för våra medlemmar, våra väljare, soldater och sjömän i försvarsmakten, Sveriges medborgare och även trovärdig utanför landets gränser.

För närvarande arbetar en försvarsberedning som, enligt traditionen, är parlamentariskt sammansatt. En parlamentarisk sammansättning ger i bästa fall bred politisk förankring av slutresultatet, men är på intet sätt en garant för att de rapporter som produceras innehåller en bred och objektiv belysning av de utmaningar som Sverige står inför inom säkerhets- och försvarspolitiken. Det finns inte heller någon tydlig politisk inriktning som de moderata ledamöterna i försvarsberedningen har att ta som utgångspunkt i sitt arbete.

Det finns, allt sedan Sten Tolgfors tid som försvarsminister, en stor osäkerhet om frågan ”Vad är moderat försvarspolitik?” Ibland kan det verka som om det är Anders Borgs och finansdepartementets styrningar som är den enda utgångspunkten. Att en finansminister håller i pengarna (vilket ju Anders Borg gör på ett förträffligt sätt) är gott och väl, men Anders Borg har inte ansvaret för politikområdet och kan heller inte forma försvarspolitiken. Andra gånger kan man få intrycket att det inte finns något större intresse för försvaret över huvud taget.

Vi inom moderaterna behöver ta tillbaka initiativet, få en rejäl diskussion inom partiet om försvars- och säkerhetspolitiken och sedan kunna gå ut till väljarna, soldaterna, sjömännen och omvärlden med ett tydligt budskap ”Detta är moderat försvarspolitik”. Denna diskussion bör grunda sig på forskning och bidrag från andra personer med kompetens som står fria från det dagliga politiska arbetet, men som med insikt inom försvars- och säkerhetsområdet kan bidra med den kunskap som ger en stabil att grund att stå på när politiken ska formas.

Mot den bakgrunden föreslår jag att Ekerömoderaterna beslutar att

1. föreslå partistyrelsen att

-         utse en arbetsgrupp för politikområdet försvars- och säkerhetspolitik.

-         till arbetsgruppen knyta personer med relevant kompetens från bland annat forskningsinstitutioner och akademi

2. föreslå Stockholms läns länsförbund att fatta ett likalydande beslut

Staffan Strömbäck, Ekerö

******************* 

Min motion till Ekerömoderaternas årsmöte 7 mars 2013. Motionen bifölls enhälligt. 

Storbritannien vässar EU

Sedan David Cameron meddelade att han vill att det ska genomföras en folkomröstning om medlemskapet i EU, har det skrivits mycket i svenska media. Det mesta som skrivits har balanserat mellan två budskap. Dels har uttryckts stor oro för det fall att Storbritannien de facto skulle lämna samarbetet, och dels har David Cameron kritiserats för att gå till val på frågan om EU- anslutning.

I dagen SvD kommer Paulina Neuding med ett annat perspektiv, med rubriken "Camerons besked är god demokrati". Och det har hon ju rätt i.

EU är uppbyggt av demokratiskt styrda stater. För att EU ska fungera, och utvecklas, så förutsätter detta att medborgarna också är med på tåget. Om politiker och tjänstemän inom EU fattar beslut om en utveckling som medborgarna i ett eller flera medlemsländer inte anser acceptabelt, så kommer EU inte att hålla ihop.

Paulina Neuding avslutar "Ett smalare, vassare och folkligt förankrat samarbete har förutsättningar att vara stabilare på sikt." 

Det har hon nog också rätt i. 

Ingen skolmat till flyktingbarn på Öland

I DN kan man läsa om flyktingbarn som inte får skolmat, eftersom kommunen anser att deras familjer får matbidrag. Att sedan skollagen föreskriver att barn ska få mat i skolan bedömer kommunen är underordnat, och nu tittar skolinspektionen på frågan. 

Det här är väl ett exempel på hur man ibland i offentlig verksamhet har svårt att låta det som kallas "sunt förnuft" komma till uttryck. 

Tror att det sällan handlar om illvilliga byråkrater, men det faktum att offentlig verksamhet utgår från lagar och förordningar. I grunden för lagar och förordningar finns rättssamhällets principer, som till exempel likabehandling och förutsägbarhet. Och eftersom ingen är fullkomlig - varken våra folkvalda i riksdag, regering och fullmäktigeförsamlingar eller de myndighetspersoner som beslutar om lagar, förordningar och föreskrifter - så får ibland lagar, förordningar och föreskrifter oavsedda konsekvenser. 

Men, eftersom regelverket är överordnat resultatet i offentlig verksamhet - och måste nog så vara i ett rättssamhälle - så får reglerna företräde framför det som för de flesta av oss är att beteckna som "sunt förnuft". Och då blir resultatet ibland inte så bra. Som t ex på Öland. 

Vilka slutsatser som man kan dra av detta? En slutsats kan vara att det finns problem när det offentliga, även med de bästa intentioner, växer och allt fler beslut fattas av myndighetspersoner eller folkvalda.

Det är ett gott skäl att begränsa den offentliga makten, och i stället låta människor och medborgare fatta beslut. Till exempel genom skolpeng, Lagen om Valfrihetssystem (LOV) och Vårdval.